Vi samlas på trappan, sjunger den blomstertid nu kommer. Sedan börjar sommarlovet men jag är kvar i en tom korridor. Jag vill vara där men ändå inte. Livet finns där ute, tryggheten finns här inne.
Jag står i stillheten och ser dammet falla till golvet, hör stoj och stim från utsidan. Vill gå ut men fötterna står kvar.
Jag är skör som en gammal tekopp med krackelerad yta. Fast jag tål hett vatten och jag är hel trots många år av liv. Jag är snäll som en farmor med förkläde och nystekta köttbullar. Jag är mjuk som pälsen på en kattunge.
Vad vill jag säga med detta?
Jag vet inte, kanske försöka förmedla den känslan som just nu virvlar runt i mig. Känslan av ensamhet i tvåsamheten. Känslan av utanförskap i livet.
Vill bara skriva av mig en smula, det läker mina inre skrapsår.