Under en filt där inga stjärnor ser kommer en nektergal att bygga sitt bo. Ett bo av kvistar och törnen, dun och miljöfarliga gifter. I den sista av alla timmar ska den sova, lägga sig ned och försvinna i en dröm. En dröm som handlar om hur andra fråglar flyger fria, med mantlar av solgult siden och ett regn att säga hej till. Det är en livsfarlig dröm som skapar längtan, en längtan som ingen ser eller registrerar eftersom filten döljer alla spår av en kvarvarande existens. En näktergal, bortburen till en bädd av mossa, begravd i en sång, fast i en tankevärld som inga färger kan tyda och inga ord kan färga. Jag skulle rädda den, men mina händer, ack så lena, löses upp till vatten och flyter iväg. Kvar står vi, fågeln och jag. Den ena borta och lycklig, den andra handfallen.

Ett stort mörker har sänkt sig över världen. Smugit sig in i alla små hörnen med stor presision och noggrannhet. Den äger en passion för förstörelse, en önskan att rasera allt som någonsin tänkt en enskilld tanke. Och här står vi, handfallna av den skönhet vi ser i skuggorna. Önskar att ljuset aldrig ska återvända med krav på omständigheter som alla gör men innerligt hatar då ingen säger ifrån. Mörkret ger oss en matta av ensamhet och isolering. En matt, svart sörja att simma i som lindrar och smeker den som har tunn hud och farliga känslor. Den delar med sig av sin likgiltighet inför hur vi mår och sopar alla dammkorn under mattan.
Underbar och oförargerlig.