Sommaren kom, lite försenad.
Tycker jag i alla fall, känns så.
Inte i fas med hur jag känner mig,
då jag kommit längre.
Tycker jag.
Tror jag.
Hoppas jag.

Fast som sommaren,
vissa dagar ett par steg framåt,
och andra dagar ett steg bakåt.
Är kanske så det måste vara,
att jag är så av naturen.
För att kunna vara så nära naturen
och den naturliga livscykeln.
Med ögon känsliga för grönt (Barbro Hörberg),
och med ett inre och yttre landskap,
skiftandes i varierande form och färg.

Och känslor med en spännvidd likt vindens.
Stilla och lätt, som varm sommarbris,
Smekandes längs kind och hals.

Eller grymt hård.
Kall och obarmhärtigt enträgen
med sitt rivande och slitande
i allt som kommer i dess väg.
Som en novemberstorm ute på öppet hav.

En vind som dånar öronbedövande,
omkullkastar den eller det mest stabila,
och som kan dränka både sorger och själar.
De som trotsat både varningsflagg och förnuft.

Däremellan ett myller av olika stadier.
Olika stadier av vinande vind,
pinande vind.
Bärandes på hoppet, framtidstrons vind.
Nya vindar till nya dagar.
Som tar dig framåt på små lätta fötter,
med lätt hjärta.
Eller med stormsteg i hisnande fart
utan tillräckliga bromsar eller klart seende.

Och som sagt,
kanske är det så som det måste vara,
av olika anledningar.
Det kanske är olika tårtbitar,
ur livets kostcirkel.