Jag tar på mig mina skor. Struntar i att det regnar. Bryr mig inte. Med regnet piskande mot ansiktet, som välsignat förblindar min syn, tar jag steg för steg. Jag vet inte vad som är tårar och vad som är regn.

Jag kommer fram till skogsbrynet. En halv sekunds tvekan, sedan tar jag det första steget. Första steget ut till det välbekanta okända. Regndropparna förhindras av träden. Synd. Nu märker jag av tårarna. Inte gråten, tårarna.

Varje sten, varje grop, varje gren som förhindrar och försvårar min vandring går som en chockvåg genom min kropp. Jag är aldrig beredd, trots att jag vet.

Jag ser stället. Gropen. Det är en vattensamling längst ner, väntande på mig. Jag ler. Stannar till och betraktar. Sedan kliver jag ner. Sätter mig ner. Känner vattnets kyla. Känner vätan. Jag blundar och lutar huvudet bakåt, låter regnet beblanda sig med tårarna.

Så gör jag det! Jag gråter tillsammans med tårarna. Jag lider med tårarna. Jag skriker med tårarna. Jag vrålar! I min ensamhet.