Jag känner henne i mina egna andetag, en ljuv och lustfylld utandning. 
Hon sover lugnt medan jag skriver vår egen verision av en vardag som snart kommer bli verklighet. 
Samtidigt formas hösten utanför mitt fönster och vi längtar efter kyligare dagar. 
Stunder då det är lättare att värma varandra och vi kan strunta i omvärldens krav ytterligare en timme till. 
Vi sårar varandra. Vi skrattar tillsammans. Vi älskar. 
Vad mer kan man egentligen begära av livet? 

Med håret flygande i vinden lutar hon sig mot balkonräcket. 
Den lilla svarta kjolen, den uppknäppta kavajen, den glödande cigaretten. 
Ser på mig och ler, det där speciella leendet hon bara ger mig.
Och jag vet, jag kommer aldrig vara så kär som nu. 

Känslan av att kunna leva i de små stunderna. 
De där som man kommer minnas. 
Jag trodde aldrig att jag skulle konsumeras så fullständigt av en annan själ.