Blodtörst
hinkvis
tjock väta mot gommen
med järns envishet
dagens kuschade andetag
och alla törstiga kurande nätter
som bönfaller om en gnutta sömn
en näve frid

mer blev inte mindre
mer blev mer blev mer
och än mer
outsinligt
ta inte lite i taget
från den här fästingen
den blir oskiljaktigt förenad med ditt väsen

den måste brinna
ner
till
roten
till grunden
ur avgrunden
ska du kräla fram
sova igen
för första gången på evigheter
slippa stångas mot skuggorna
på väggen
och de andra skuggorna
i landet ingenstans
som överlever uppbrottstimman
de som mördar allt i sin väg
det som var
det som är