Och var vi ens vid liv?

Så här i efterhand verkar det som att hjärtat mer slog i självförsvar , motade det som inte kunde bäras.
Andetagen fick tvingas ut som vore luften gift.
Blicken kunde inte fokusera på det som inte var obönhörligt vackert.
Händerna försökte gripa det som sedan länge upphört, kanske aldrig fanns.
Minnen skapades aldrig då det vore alltför smärtsamt att leva det igen.
Dofterna undvek våra sinnen, visste vad det kunde leda till.
Rösterna var så svaga men lyckades väcka demoner som sovit i årtusenden.

Men jag har sovit sedan dess. Inte vågat vakna. Men när du såg mig skapades jag. Och vägen tillbaks är kantad av löften jag gör till dom vi brukade vara.