Från det innersta mörkret

ur den mörkaste vrå, kom jag ut.

När du ledde mig vid handen. 

Det var en kamp 

men den varade

inte för alltid.

Min stora sorg

fick värja sig

och ge vika för solen. 

I allt det svarta såg du lågan

flämta, flamma upp

och ge mig hopp.  

I ljuset blev jag till på nytt.

Jag kunde breda ut mina vingar

och se världen blomma igen.