Dina blickar nekar mig dig, tror du inte att jag tar notis av din svekfulla nyckfullhet
du hycklar och rösten förvrängs när du med ditt samvete trängs i skuggornas dal när sanningarna sakta fryser till is

Du ler, men en sårad älskare som jag har lärt mig att se, när ögonen himlar
är det inte längre mig de förnimmer utan du som talar om kärleken,
du känner och bedyrar, men i dina ögon kan jag inte längre ens se en gnista
av den kärleken finnas genomsyrad

En del av mitt hjärta, som jag skänkte dig, kommer aldrig mer tillrätta,
en konsekvens när du undvek att sanningen för mig berätta.

Han är din dröm och nu är mitt hjärta som en öppen söm, men tvärs över
skärseldens vrede går det inte dra en ny tråd för att bli hel igen.

Bortom paradisets favör är vår kärleksglöd
du skötte aldrig om mig, fast jag älskade dig