Jag låtsas att jag känner mig värdefull, älskad, betydelsefull, önskvärd, viktig och hel.

Jag låtsas att jag ser, hör och känner Guds ingripande.

Jag bestiger berget, utan att se toppen. Jag fantiserar att andra sidan är värd ansträngningen. Är värd blodet, svetten och tårarna. Om inte annat så är det nedförsbacke i alla fall. Jag låtsas som om det inte finns risk för fritt fall.

För om jag låtsas tillräckligt hårt och tillräckligt länge att jag tror på mig, då kanske kanske jag gör det till slut. Då kanske jag kan tvätta av denna avskyvärda rustning som stänger in mig. Denna lögn jag gjort till sanning.

Jag låtsas att jag har kommit till den punkt att jag ej längre behöver låtsas.