... läste jag att någon uttalat 
sig om som om olycklighet
vore själva grunden för
att kunna skriva poesi ...

Självklart är sådana 
så kallade bättre vetande
skrivandets penalisters uttalanden
något som jag ej kan låta få bli
oemotsagt, varför jag låter 
min kommentar här få bli 
läst av så många fler som möjligt ...

Här är min reaktion i något redigerad form ...

Utifrån det faktum
att poesi och lyrik
utgörs av olika slags
former av dikter
vars verser och strofer
med sina varierande
rim, icke-rim, rytm med mera,
från början utvecklades
för muntlig överföring av traditioner
från generation till generation
innan skriftspråken kom till ...

Och som när det överfördes till skrift
la grunden för alla former av skriftade genrer som finns idag! 

... så har han uppenbarligen
missat någonting väsentligt
kring det som definierar en poet!

- Poesi är en form
för förmedlande av någonting
som känns väsentligt att sätta ord på
för den som skriver ...

- Poesin är såväl
till sin natur
som
till sitt ursprung
speciellt lämpad för
att befästa alla former
av känslor, upplevelser och iakttagelser
i allmänhet
men speciellt när det kommer till
allt det som berör
kärleken, sorg, glädje och smärta
i synnerhet ...

Det där med att
en poet behöver
olyckligheten, smärtan och armodet
för att kunna skapa verklig poesi
är intet annat än kvalificerat struntprat ...

... myntat av samma exploatörer
som anser att
en god konstnär är en fattig konstnär ...