Klockan ljuder i min inre fabrik, allt arbete avstannar.
Tankarna saktar in, processer upphör.
Arbetarna tar sin lunchlåda och går hem.

Mitt sinne går in i hissen och trycker på källarplan.
Där är luften dammfylld, unken och fuktig.
Känner igen doften, var här ganska nyligen.

Min kropp är invirad i gummiband som hela tiden drar mig tillbaka.
Jag vill springa ut, barfota i det daggvåta gräset, innan soluppgången.
Vill känna mitt blod syresatt, friskt och fullt av kraft.

Men i underjorden blir jag kvar.
Där den lilla pojken som bor i mig, stilla gråter.
Livet är satt i pausläge tills vidare.

Jag vet att det blir morgon igen.
Allt vaknar, ler och sträcker på sig.
Tankarna snurrar igång och allt blir som vanligt.

Jag ser snart nyfiket på världen som snurrar,
försöker förstå hur allt fungerar, hur jag fungerar.