Men jag är ju ingen, har aldrig varit någon
så varför ser du på mig som om jag är allt?
Jag är smuts, tidsfördriv om ens det, utan värde
hur kan du slösa dina värdefulla ögonblick på mig?

Hur fan kan jag, värdelösa lilla jag,
vara värd en timmas färd i midnattsmörkret
med en krossad bilruta och tjugo vakna timmar i bagaget
utan orsak, utan syfte utöver två handflator mot varandra;
hur fan?

Och hur kan du få mig att känna
att trots alla år av ärr och midnattsbroar,
sönderslagna speglar och blåa revben
så är jag någon;
någon värd att älska?