Det kändes väldigt konstigt och hon förstod egentligen inte varför. Kommer tvångstankar av den här sorten, med klimakteriet? Svårt det här , tänkte hon, men var stadd vid kassa och slog till. Påverkade av sina tvångstankar hade hon kört ganska ryckigt i sin lilla bil, till den flashiga bilaffären, som hon tidigare bara åkt förbi utan minsta reaktion. Skrytbygge som ska imponera på nyrika karlar, hade hon mumlat för sig själv någon gång. Men nu gällde annat. Det var lite spännande att närma sig detta männens högborg. Inte som diskret iakttagare, utan som fullödig representant för det de levde av. Hon skulle bli kund. Glasfasader i flera våningar, som såg ännu maffigare ut nu. Mängder av stora lyxbilar på parkeringen som var reserverad för något för henne oklart syfte. Efter passage av den stiliga entrén kände hon som om hon var i en ny värld. Nu ville hon verka hemtam och försökte skaka av sig känslan av att vara främling. På nätet hade hon lärt sig skilja på Mercedes och BMW. Och någon annan bil som hette något på L. Japansk, faktiskt, och bäst av dem alla hade hon läst. Så sa hennes son också.

I sitt yrke behövde hon ofta vara representativ och ville spela på att hon kunde det. I dagens projekt framför badrumsspegeln hade hon gjort sig fin, och sedan skärpt profilen lite. Hon ville spela med lite speciella förtecken, denna dag, och var också noga med att prova anletsdragen för några olika tänkta fall.

Hon koncentrerade sig på sin egen uppsyn när hon körde runt lite på bilfirmans stora parkering för att orientera sig. Visst kunde hon lika gärna ha promenerat, men det hade stuckit ut. Vrålåk överallt! Här gås det nog inte mera än nödvändigt. Var det någon som såg henne skulle de nog undra vad hon hade för ärende, i en så liten och oansenlig bil, så valet av parkering blev plötsligt en stor fråga. Hon parkerade till sist, skymd av en stor skåpbil, så det inte skulle synas från vilken bil hon kom. Så oansenlig och dessutom grå! Varför hade hon hållit tillgodo med en sådan bil i så många år, slog det henne, och den tanken gav nästa fråga: Var hon redan påverkad av atmosfären? Var hon fast?

Mycket diskret stängde hon sin bildörr och skyndade sig bort från bilen för att inte bli förknippad med den, mera än nödvändigt. Gränsen på den lilla trottoaren var markerad med smäckra svarta gjutjärnsstolpar med kedjor emellan. På andra sidan gångbanan var det glas över allt och hon förnam en mondän aktivitet på insidan. Gammalt och nytt i en ganska smaklös förening, tyckte hon. Detta var en ny värld för henne, och nu skulle hon verkligen ta del av den. Och försöka komma ifrån den distans hon kände inombords. Neonljuset på fasaden flödade fast det var fullt dagsljus och det ändrade bara karaktär när hon gick in genom ytterdörrarna. De behövde inte öppnas, de gick upp automatiskt när hon sträckte sig mot det första onödiga handtaget. Självklart! Tänkte hon och kände sig som en lantis. Men ingen märkte det, det var hon säker på. Hon hann bara ta ett par steg in i bilhallen innan hon stod öga mot öga med en väldigt medvetet klädd försäljare. Det långa flottiga håret reagerade hon mot direkt, men visade det inte.

All tvekan var bortsopad. En sprillans ny röd cabriolet skulle det vara. Här och nu, men hon förstod också att det skulle föregås av någon särskild procedur, här på plats. Utöver själva affärsförhandlingen förstås. Karlar som köper nya sportbilar vill nog bli behandlade som kungar. Så länge som möjligt. Hur skulle hon själv agera? Drottning? Äsch, det är ju bara en bil, fast dyr och fin !

-Hej, lilla damen. Så trevligt samtal vi hade. Får jag bjuda på en provtur?

Hon kände genast igen honom på rösten. Samme man som hon hade diskuterat sitt ärende med.   Hon hade också sett honom på nätet, men då bara själva ansiktet. Men. Hur kunde han känna igen henne?

Jag låter honom vänta på svaret om den där provturen. Kör man sportbilar som vanliga bilar? Hon var van att dölja sin osäkerhet, och fick nu god hjälp av sin lätt utmanande klädsel. Ordentligt urringat, men inte vulgärt. Hon såg plötsligt sig själv i en stor spegel inne i bilhallen. Skönt! Jo, det höll fortfarande. Gördeln som fixade formen på de överflödiga kilona var verkligen pålitlig. Den funkade fint liksom push-up-behån. Tillsamman fick dessa styra kjollängden. Med dessa attribut kunde den vara lite kortare, när ju kroppsformen såg ut som idag. Allt var under kontroll. Hon kände strax att hon hade viss kontroll och ville ta för sig lite i situationen. Hon granskade honom. Han skulle få känna sig granskad! Prisfrågan var ju inte klar. Perfekt klädsel, tycker han nog. Hon lät anletsdragen ana att hon kunde kläder bättre än han. Det modemedvetna hade gått till överdrift. Eller ska man säga underdrift. Gammalt och nytt i en salig röra. Vem annars använder kritstreckrandiga kostymer numera, om inte bilhandlare? En snett röd- och silverfärgad slips hade, med den utgångspunkten, passat mycket bättre än den breda, brett tvärrandiga i rött och grönt. Det borde ha varit gult emellan tänkte hon. Han är ju i trafikbranschen. Eller vad är det för bransch egentligen? Se-rik-ut-branchen? Men kan inte någon lära honom knyta en slips!? Rätt!

Gubbarna som passerade omkring dem hade samma ungefär klädkod allihop. Var detta verkligen något för henne? Javisst ja, provtur. Det är nog viktigt. Men köra en sådan här hästkraftstinn mackapär. Den flyger väl bara iväg. Nej, nu blev hon orolig för att inte klara detta på det hemtama sätt som hon ville förknippas med, och hittade på ett sätt att låta sig nöja med att vara passagerare. Hon sa att hon ville känna på buller och komfort och lät honom köra. Han verkade lite imponerad över den beslutsamhet som hon visade upp, och följde minsta vink. Hon frågade om växlar och värmereglage och lade ergonomiska aspekter på allt vad hon kunde komma på. Det funkade. Allt verkade adekvat, och hon kände av en gnutta respekt. I smyg kunde hon då se att alla viktiga reglage satt ungefär som på hennes gamla Toyota, och så var det problemet hanterat.

I prisdiskussionen som sedan följde visste hon att det aldrig var fel att sätta sig så att benen syntes, inte intill skrivbordet mitt emot honom och att man långsamt då och då skulle byta knä att lägga över det andra. Det gick utmärkt då det stod en bekväm och låg fåtölj i ena hörnet på säljarens kontorsrum. Lite för låg kanske, men det kunde kanske vara bra. Då ser de lite mera och tappar ännu mera koncentration, de enkelspåriga karlarna! Fram med miniräknaren för att exponeringen inte skulle verka medveten. Snabbt knappade hon in siffrorna som nämndes, och att hennes bil redan var känd för försäljaren förvånades hon över men spelade på att detta givetvis var självklart. Hon fick upp priset med hela 28,5 % på sin gamla, som skulle bytas in, och började känna att även hon, som kvinnlig bilköpare, fått precis den behandling som man kunde begära. Fast räknat på mellanskillnaden hade hon förhandlat till sig blygsamma 2,7%. På det belopp hon faktiskt skulle betala. Inte mycket att skryta med. Det visste hon, men höll det för sig själv. Bilhandlare som denna har säkert stora omkostnader, ursäktade hon sig med, i sitt inre. Självklart beseglades affären med ett rejält handslag, och det var dags för plastkortet i nästa steg. Sedan kom mycket påpassligt en vulgärt klädd ung kvinna in i rummet och serverade kaffe med dopp. Medan de småpratade om bilens alla förträffligheter rullades den fram strax utanför båset. Ett par gigantiska glasdörrar fördes åt sidan, och efter en påtår tillfrågades hon om hon ville köra ut den själv eller om någon tekniker skulle sköta den saken. Behövs det tekniker för att köra den, fnyste hon småleende. Hon reste sig, tackade för affären och körde ut själv. Ut i den närmaste verkligheten. Grå asfalt, bullrande lastbilar och en gatsopningsmaskin med ett stort dammoln omkring. Det lyckades hon dock undvika.

Den stack verkligen ut. Först körde hon några varv runt bilfirman, med tanke på risken att hon missat något väsentligt, och började njuta. Lika kul som idiotiskt, tänkte hon. Den röda sportbilen, med plats för en till, nära intill, hade gjort entré i henne värld. Gjord för en gäst, men inte flera. Vilket understatement! Hon lämnade vägslingan vid bilfirmorna och svängde ut i trafiken för att åka hem.

Hon hade aldrig tidigare tänkt på att nästan alla sportbilar var tvåsitsiga. Trots att det således bara fanns ett ledigt säte i bilen, kände hon sig lite ensam och frågade sig om bilar i allmänhet, och sportbilar i synnerhet hade en inte oviktig funktion i den mänskliga fortplantningsprocessen! Tvåsamhet är ju alltid tvåsamhet med allt vad det innebär. Kanske att sportbilen ökade utrymmet för vacker romantik. Den var ju trång, så samvaron där bilen hade en roll kunde väl bara främja det mer eller mindre intellektuella förberedelsearbetet. Så målade hon upp en minnesbild för sitt inre öga om hur hon en gång njutit av hur hon en gång, långsamt och i fullmånens sken, åkt till en rastplats vid en vacker skärgårdsväg i hennes exmans gamla folka. Där fick hon sin första kyss av honom och drömde om hur de nog skulle bilda familj en gång. Men det var mycket för länge sedan.

Plötsligt trängde sig en stor lastbil in i filen framför henne och hon blev varse de oväntat effektiva bromsarna på hennes nya bil. Så effektiva att hon nästan blev påkörd bakifrån. Däck skrek och det signalerades bakifrån för hennes till synes omotiverade inbromsning och det gjordes obscena gester, trots att karlarna bakom själva inte fattade att man ska hålla rimliga avstånd i trafiken. Högröda i ansiktet, men inte ökades avståndet inte. Hon kom tillbaka till verkligheten och slutade fantisera om det som hörde till det förflutna för hennes egen del, men kom att tänka på att både hennes son och dotter, båda i de övre tonåren, kunde ha liknande tankar kring sportbilar. Vågade hon komma hem med bilen utan att oroa sig för att hennes barn skulle ge henne sådana problem, som bara några år senare skulle innebära den största lycka!?

Så svängde hon in på en mindre gata. En sådan där som är på gränsen mellan väg och gata. Hon kände igen sig väl, här hade hon åkt många gånger, men i sin nya bil kände hon sig plötsligt lite obekväm. Här avtog trafiken abrupt och hon var närmast ensam på vägen. Här var det betydligt mysigare. En blomsteraffär och en cykelverkstad som hon mindes dem från sin barndom kompletterade bilen. Innehavaren i antikvariatet brukade vinka på henne ibland, han var ju en imbecill storebror till en av hennes klasskompisar. Som det hette på sin tid. Men när han stod i dörren och tittade på dem som for förbi, gjorde han ett ganska belevat intryck. Det gjorde han ofta när han inte hade så mycket att göra, som nu, och det blev allt vanligare i hans bransch. Den här gången kände han inte igen henne. Det är ju egentligen på bilarna man identifierar folk, så det var ju inte så konstigt.

Och så var det inte hus överallt. Grönskande gräsmattor, lekplatser och alléer invid låga, i regel gula, 50-tals trähus. Så slappnade hon av, sänkte axlarna, och gladdes åt att hon lämnat den tidigare stenstadsmiljön bakom sig. Här hade hon bott som barn. Som en bland många alla ungar, där hon inte var någon särskild. Innan hon växte upp och blev vacker. Hon stannade instinktivt eller planlöst vid en trottoarkant för att tänka efter. Passade den här bilen in i hennes livsstil? Skulle hon åka tillbaka till affären och lämna tillbaka bilen? Sälja den. Ta förlusten det innebär och njuta av att hon hade det så gott ställt och utan problem kunde ta den ekonomiska käftsmäll det skulle innebära för de allra flesta. Nej, bilen skulle få sin chans, ett tag.

Hon kastade ett öga i backspegeln för att se efter om hon stod illa parkerad. Så stängde hon av den nu viskade, tidigare mullrande, motorn. Hon behövde en stund för att tänka efter. Hon tittade i backspegeln en gång till. En kort bit bakom henne låg en busshållplats, men inte så nära att bussar skulle få svårt att komma förbi hennes onödigt stora bil, med tanke på vad den kunde klara av att transportera.

Där stod en i första anblicken mycket tjusig man och tittade på henne. Karlar och bilar, tänkte hon. Slutar de aldrig att leka? Men det kanske tillhör den här världen och tittade lite till på honom. De grå tinningarnas charm, tänkte hon om honom, som tittade på hennes blänkande bil. Om det nu var bilen han tittade på. Hon tittade efter och funderade på att vända sig om. Målet för mannens uppmärksamhet var ju en smula ovisst. Hon var ju skild för ett par år sedan, och visst, hon var egentligen alltför ensam till vardags…

Bäst att ta på de slipade solglasögonen nu, tänkte hon och vände sig om. I spegeln under solskyddet såg hon att sjalen runt hennes bruna hår satt fortfarande som den skulle, och hon fortsatte att tänka på barnens förväntade reaktioner. Men inte enbart. Det var Bingo! Mannen tittade på henne. Inte på bilen? Troligen på henne. Kanske. Snabbt vände hon sig framåt igen och tittade i backspegeln. Fram med instruktionsboken så det fanns en bra anledning att ha parkerat just här. Med osäkra steg närmade han sig. Vad skulle hon läsa om i boken? Svaret gav sig snabbt. Sätesjusteringen, tänkte hon, den skulle ju vara så logisk, och behövde dessutom justeras. Den kunde hon läsa på lite om, i stället för att prova sig fram. Hon satt ju för nära ratten. Var sitter de där elektriska knapparna som ju skulle vara så logiska. För karlar, kanske. Hon bläddrade och sneglade.

Hur skulle hon komma in på det samtalsämnet? Det kändes plötsligt lite fel att ta upp det, för henne, som kvinna. Knapparna för justeringen skulle ju sitta på sidan av stolen alldeles intill hennes lår! Ja just det, där kjolen slutade. Hon hasade ner den korta kjolen så långt det gick. Han var nästan framme nu. Om han skulle vilja hjälpa henne att justera, men inte kunde, så blev det kanske ett väldigt fingrande, obehagligt nära. Hon kände sig villrådig. Vad skulle han komma att säga? Hans gång såg nu mera målmedveten ut. Vad skulle hon säga? Bjuder hon ut sig genom att inte köra iväg? Det fanns egentligen ingen synlig anledning att stanna där hon stod. Såg han att hon läste? Skulle hon låtsas vänta på någon busspassagerare? Äsch, den låg ju så där 30 meter bort. Nej, feg ville hon inte vara, saker skulle få ge sig själva. Hon väntade och han kom närmare.

Öppningsfrasen handlade om någon sekund. Kanske om bråkdelar av en sekund. Han skulle få ta initiativet. När han var framme fick hon en glimt av sig själv i spegeln. Oj då! Hon hade ju sminkat sig, och klätt sig lite vasst för den där bilhandlaren. Nu blev hon plötsligt orolig för att bli tagen för ett lyxfnask, men hann inte agera.

Mannen började tala, lite osäkert: Vad kostar ... (ska han säga "den" eller "det" som nästa ord?, tänkte hon.)