Hur skulle han komma vidare med detta? Han njöt av tanken att tidigare på dagen äntligen fått uppleva lite av, av allt att döma, äkta kärlek. Ingen sex, fullbordad åtminstone, men ändå det där underbara som öm kvinnlighet kan stå för i andra avseenden. Fast att det tidvis var så kärva tongångar när de först bekantade sig. Egentligen bara skönt. Det skapade spänst som kan vara så förlösande. Tänker hon så också?

Vad tror hon egentligen? Den förbannade sanningen kan jag ju inte komma med. Jag får ju egentligen inte. Och käringen, som han en gång hade älskat så hett, hade varit borta i två år nu. Och av deras son hade han heller inte hört ett ljud, sedan dess. Å andra sidan kan man ju inte begära det av en sexåring. Han är troligen helt i sin mammas våld, men varför lät de honom inte veta något. Inte ett ljud. Inte ett tecken. Vissa kvinnor fattar inte att barn har två föräldrar. Och behöver båda. Det första året hade han letat efter henne på olika datingsajter, så som de en gång fick kontakt, och fått många suspekta kontakter, men inget som kändes hett i hans efterforskningar. Säpo hade bett honom att inte vara så aktiv i sökandet. Hans ärende fanns hela tiden på deras agenda, sa de, men i den branschen pratar man inte så mycket. Händer det något intressant så hör de av sig. Inte ett ljud hade hörts från dem på bortåt ett halvår.

Han ville blicka framåt och kände på vad dagen kunde leda fram till. Att bilda ny familj med sportbilskvinnan, med barn och så, det var nog otänkbart. Båda två var nog för gamla för det, men kvinnligheten, kvinnligheten. Åh, så han saknade den. Skulle han någonsin kunna berätta sanningen för henne. Han tvivlade men ville vara så sanningsenlig som möjligt i fortsättningen. Han funderade på hur den skulle se ut, men kom ingen vart. Ställde hon relevanta frågor som tangerade sekretessen så skulle han säga att han … Ja, vadå? Ljuga gick ju inte för sig.

Han gladdes i alla fall åt sin nya soffa. Ett riktigt hyggligt Blocket-fynd. Den passade väldigt bra ihop med hans vita linnegardiner som hans fru en gång valt med sådan omsorg. Soffan hade inneburit ett lyft för hela vardagsrummet i en hel vecka nu. Det gamla soffbordet kändes efter hand alldeles för litet, och var väldigt belamrat med notpapper och annat som hör komponerandet till. Ett nytt sådant behövde han och undrade vad man kunde få för det han hade. 400 kr?

En kollega i orkestern, som också målade, hade gett honom en ganska stor tavla. Något surrealistiskt i grönt och orange. Där visste ju alla att hans fru lämnat honom med sonen, och att frågor besvarades undvikande. Hon hade sett att han led och var oåtkomlig. Hon hade redan en egen fin familj så hon behärskade sin nyfikenhet. Nu hängde den lite snett. Han eller hon hade nog kommit emot den under deras intensiva och halvliggande förehavanden lite tidigare under dagen.

Det var inte genom någon olycka hon försvunnit, utan avresan var tydligt planerad. En rymning, helt enkelt, och det var allt han fick säga. Locket på till 100%. Säpo hade hittat rester av dubbelhäftande tejp på flera ställen i lägenheten, och eftersom han inte hade den minsta aning om det, och med tanke på den strategiska placeringen av tejpresterna, bör det ha varit avlyssningsanordningar, kanske kameror i microformat, av något slag. I jobbet som programmerare hade han visserligen skrivit på ett omfattande sekretessavtal, men inte tänkt på att han med sitt hemarbete kunnat delge någon annan, något om sitt arbete. Han såg inte kopplingen till att hon hade velat ha honom hemma så mycket som möjligt. Då han ju gjorde det mesta i lugn och ro ensam, så varför inte ta hem jobbet? Han hade ju en egen ljudisolerad skrubb, egentligen en stor klädkammare, där han trivdes när han löste svåra problem, oavsett om det gällde programmering, eller hans favorithobby: Musik.

Han kände sig väldigt uttittad när han upplyste Säpo om bakgrunden till hemarbetet. Till och med när de upptäckte firmans interna telefonkatalog, höjde de ögonbrynen. En guldgruva för spioner som vill söka vidare bland möjliga informatörer. Det hade han inte haft en tanke på.

Löftet som han avgett till personalavdelningen var kristallklart. Det var ett skarpt avtal med åtalsrisk kring spioneri i potten. Plus fem års tjänstledighet. Ingen påföljd för sekretessbrotten om allt kunde tystas ner! Och begränsad info till omvärlden, alla i omvärlden, enbart efter samråd med personalavdelningen och Säpo, och först fem år efter fruns avvikande, när troligen annan teknik hade gjort det nu hyperhemliga arbetet, allmänt känt eller inaktuellt.

Hur skulle han kunna inleda något varaktigt med henne? Inte ens som vän skulle det fungera. Man måste ju kunna säga precis som man tänker och tycker till goda vänner, och att hon var skärpt, det var solklart. Han fick en tår i ögonvrån och undrade hur hans son hade det. Älskade lilla Emil som uppskattade godnattsagorna så mycket! Tills han var fyra år. Nog saknade väl även han sin pappa.

Och frun, som till och med velat ha barn med honom. Hur tänkte hon. Lite kärv var hon väl ibland, och ofta mycket trött, men alltid lojal. Hur hade hon det innerst inne egentligen. Och vem var hennes uppdragsgivare. Säpo hade också kollat upp hennes uppgifter om hennes släkt. Påhittat! Alltihop!

Det var en kväll i saknadens tecken, plus åtrå av olika slag. Han tog ett glas vin i sin ensamhet. Plus lite fin ost som han köpte sedan Sportbilskvinnan lämnat honom. Han hoppades att han skulle kunna se en rimlig möjlighet att ta en kontakt med henne som skulle kunna innebära något långsiktigt. Nu återkom saknaden med full styrka. Han kände att han älskade henne. Mycket. Det kan gå fort ibland. Han kände sig mycket ensam och funderade på att ta kontakt med firmans psykolog igen. Detta var mera än han kunde bära i längden, och han hade övervägt att ta sitt liv.

Han visste att i dessa stunder var han som bäst på att komponera. Förnöjsamhet och saknad, är det vad man kallar melankoli? Låter nästan som melodi. Han tittade sig omkring. Så ostädat här är! Märkligt att det aldrig blir av att göra mera än vad dammsugaren klarar av. Skönt att soffan var så fräsch. Det var där de hade halvlegat och smekt varandra. Så fin hon var! Men nu ville han inte avbryta komponerandet. Skrivandet flöt på väldigt bra, och han var klar med första satsen i en första version omkring klockan nio. Han räknade med att hålla på till långt efter midnatt. Det här måste beställaren gilla! tänkte han, och började skriva de ackompanjerande pianoackorden.

***********************************

Det var becksvart på kontoret. Det märktes att det var höst. Hon satte sig i rökrummet på jobbet och tog ett bloss och tänkte på att hon själv var lite i nedan och att rökningen nog påskyndade det. Hon slog ifrån sig och gladde sig väldeliga över den omsorg som hennes barn visat henne. Igen. Hon förstod att de hade iakttagit varje rörelse, varje ord, sedan hon kom hem. De visste ju ingenting om Fiolmannen.

Honom kunde hon bara inte glömma, men att sitta hemma och grubbla, och kanske slå en signal, det gick ju inte för sig. Hon fimpade lite tidigare än normalt, bara halva cigaretten röktes och släcktes omsorgsfullt i askkoppen. Så gick hon in i sitt arbetsrum. I denna gamla tänkarfåtölj, i det egna arbetsrummet, den enda omoderna och hårt slitna skinnmöbeln på kontoret, hade hon löst många problem, och där satt hon nu, nersjunken. Den knirkade igenkännande och sög in henne på något sätt. Den fick henne för en stund att tänka på ett nytt grepp avseende ett högaktuellt uppdrag. Trots hennes passionerade sinnesstämning hade hon förvisso fått en idé om ett nyinkommet projekt, redan hemma, men nu tog idén ytterligare ett par steg. Spontant kände hon att hon ville ha lite mera konkret inflytande än vanligt, men det blev bara några streck på ett par papper den första kvarten. Men idéerna kom ändock på pränt, och utvecklades också mera än hon trott, med tanke på sin upprymdhet.

Så en djup suck. Hon försökte fortsätta för att befria sig från sin längtan efter Honom, och trodde att hon hade lyckats med hjälp av de nya projektidéerna. Men icke. Hon försökte med närliggande minnen, utan Honom. Men det gick knackigt. I stället började hon att tänka på några av de fantastiska kärleksstunder hon haft i sin ungdom. Hemliga för alla utom för de pojkar som var involverade, och förträngde att de kanske inte var så lyckade, egentligen.

Poff, så försvann minnena och fiolmannen dök upp i hjärnan igen. Intensivt. Å, så hon längtade! Det var ju en tid som för alltid var förbi, men som glimmade till igen, tänkte hon. Hon ville släppa taget men kunde inte frigöra sig från tanken att det kanske fanns en chans att ännu en gång åter få återuppleva minnena från förr. Hon tittade ut genom fönstren, för att söka annan inspiration, men tankarna på Honom släppte inte taget. Det var en underbar kväll, stjärnklart och fullmåne. Hon funderade på var, kanske i någon park vid havet, där det skulle vara som mest romantiskt att uppleva den. Nu. Hon tog nu resolut fram sin mobil. Det var den här veckan, eller aldrig, som gällde, ju. Hade han sagt.

Hon lade ifrån sig telefonen igen. ”Bjud inte ut dig, för fan! Vad ska han tro?!” sa hon sig och tittade sig omkring. Hon fick inte skada sin image med någon banal kärlekshistoria. Hennes auktoritet hade varit en väldigt viktig del av hur hon lyckats med firman. Hon ägde den visserligen, men visste hur lätt det kunde vara att någon anställd själv tog kontakt med en eller flera uppdragsgivare och började konkurrera. Det kunde bli ödesdigert, då kunderna, som alla andra, gärna vänder lite på nya stenar. Så hade hon gjort själv och det var förvånansvärt enkelt.

Hon hade länge varit medveten om den här risken och byggt upp en elegant och imposant interiör som på bästa sätt skulle motverka en sådan situation. Det var mycket glas och krom, plus skinn i alla besöksutrymmen. Allt, förutom tänkarfåtöljen, var nästan hypermodernt. Den fanns kvar bland annat för att få till en skön kontrast. Det hade inte blivit så fruktansvärt dyrt som det såg ut, då hon avtalat med en italiensk inredningsfirma om att ta hand om saker som inte var det absolut sista skriket. Hon tog hand om det utsorterade, som hon bedömde skulle bli klassiskt eller var fashionabla på annat sätt, samt lät transportera hem det. Allt detta kunde hon låta en egen anställd, en invandrad italienare, arrangera det praktiska runt, till gagn för båda företagen, samt avyttra de varor som skulle bort.

I ena hörnet på hennes stora kontorsrum hade hon låtit bygga en loge. Som för en skådespelare. Där fanns toalett, dusch och handfat. Ena väggen var en ena stor spegel, och mitt emot denna, ett par stora skjutdörrar, också av spegelglas. Aningen vinklade för att få mängder av festliga reflexer om man drog bort ett draperi framför. Innanför skjutdörrarna fanns en lång garderobsstång. Där hängde allt från avklippta jeans till bästa vd-kostymen. Allt för att kunna anpassa sig till olika kundsituationer. Och för hennes höga nöjes skull.

Så slog blixten ner i henne igen. Bildligt talat. Bilden av Honom. Det måste väl vara försvarbart att man blir förälskad? Även i hennes ålder. Fanns det ingen möjlighet att gå vidare, sa hon sig och tittade sig i spegeldörren till logen? Hon kunde ju inte träffa Honom i myskläder. Hon slog ifrån sig igen. Det här går bara inte. Klockan är snart halv tio, och allt är för sent, men hon gick ändå in i logen för att titta lite.

Med en gång såg hon Klänningen. Med humor kanske man kan få till något! Som drottning Victoria av England, med volanger och peruk som ingen annan! Drottning Victoria var ju inte betagande vacker, men maskeraden i fråga som den gjordes till, arrangerades ju av en väldigt rojalistisk engelsk kundgrupp. Det avgjorde valet, när det begav sig, och succén var given, och det blev hennes största affär dittills. Eller egentligen makens affär.

Ligger diademet och masken från maskeraden kvar? Jodå, liksom de andra bijouterierna. Snabbt krängde hon på sig klänningen och de övriga attiraljerna. Hon ångrade under tiden att hon lämnat gördeln och push-up-behån hemma. Det kunde inte hjälpas. Klänningens överdel gjorde susen ändå. Hon behövde leka! Guldskor fullkomnade bilden, jovisst. Hon mannekängade i sin ensamhet och hade riktigt roligt. Tur att ingen såg henne, tänkte hon. Men hur skulle hon ta nästa steg?