Kärlekens änglar tog sina liv i natt.

Jag såg dem hoppa från bron.

Uppslukade av den mörka dimman,
föll de ner mot det hårda kalla vattnet.

Mot vattnet som fanns väntande där under dimman.

Det var de olyckliga änglarna som hoppade.

De lyckliga änglarna var inte där.

Men!

Alla teg de som nattens tystnad.

Min ängel hoppade inte.

Hon frågade mig;

”Varför?”

Jag svarade;

”Kanske bara just därför att de var olyckliga.”

Min ängel sade inget mer.

Istället kröp hon in i mitt hjärta igen,
och somnade.

Hon sov till gryning.

Väckte mig sedan.

Och sade;

”Jag tycker om ditt hjärta.”