Jag åt lunch på laxburiken idag. En suverän restaurang och butik  med egen fräsch stil och riktigt läcker mat. Så såg jag Henne med en bricka. Oj då. En kändis! Javisst,  hon verkar väldigt duktig men eftersom jag så sällan är sjuk, så ... Hon skulle få äta i fred. Annars skulle det kanske uppskattas om man bara gick fram och sa: Du gör ett väldigt trevligt tv- program. Det skulle hon kanske uppskatta trots att jag då skulle stjäla en stund av hennes läckra lunch.

Men, tänk om hon blir riktigt glad och ställer specifika  frågor om vad, mera exakt, det är som jag uppskattar. Vad säger jag då? Det är ju bara ett allmänt intryck jag har. Och varför känner jag mig motiverad att berömma insatser i ett program som jag bara, då och då, tittar på. Någon minut i taget kanske.

När jag lämnar tillbaka brickan är jag ju väldigt nära henne!

Jag måste ha något i bakfickan! Överarmen är kanske lite svullen. Skulle man kanske kunna hävda. En fråga om svullnader kunde man kanske ställa om det behövs! Om hon kanske kunde se om det berodde på överträning! Och visa sina biceps. Och funkar inte det kan man kanske ta svullnaden på magen. Den är mera påtaglig även om jag inte tänkte stå där och dra upp tröjan. Underträning, möjligen. Intressant sammanträffande?

Äsch, stå där och försöka vara rolig! Och inte veta något om programmet. Så kom ett manligt sällskap och slog sig ner. Bara att gå. Så här kan det gå till i huvudet. Finns det någon medicin mot det?