Märkligt hur tydligt en årstidsväxling kan ske. På en dag har det som tidigare bara anats ägt rum. Gula löv har dragit ihop mot vägrenen, det är grått väder fast ändå inte tungt. Det finns fortfarande en trygg kontrast mot det mer kalla nya. En varm vind rör sig genom landskapet. Sommarens sista suckar smeker mot skinnet på mig och jag önskar det varma varsamma kunde stanna kvar. En liten stund till åtminstone.

Jag körde bilen till verkstaden på förmiddagen och promenerade sedan hem. Vilket förövrigt var ett under - att den gick igång. Jag pratade lite vänligt med den, tänkte på Gud och förlåtelse och rörde några kablar nedanför batteriet - vars funktion för mig är en gåta-och hepp den gick faktiskt igång. På hemvägen passade jag på att köpa blommor och choklad till U som jag senare promenerade upp till. Hon blev mycket glad. Jag gick aldrig in då hon var upptagen med annat, men det blev några varma kramar på bron som fyllde mitt inre med värme. Hon luktar gott U. Och vad kort hon är, jag glömmer det ibland. Korta människor är så förbannat söta. Sammanlagt blev det under förmiddagen nästan en mil av promenader innan dagens pass.

Intervallstege. Ett pass som jag aldrig tidigare kört. 10 minuter gul zon, 3 minuter grön, 8 gul, 2 grön, 6 gul, 2 grön, 4 gul och sedan nio minuter grön, innan 5 minuters nedjogg i blå. Det ser hyffsat tufft ut vid en första anblick. Tufft men samtidigt kul. Vänster fotknöl gör sig påmind, det hämmar inte, det är mer en sorts varnande smärta – inbillar jag mig. Löpningen hyffsat mjuk. Inte lika flytande som gårdagens men helt okej till en början, vilket annars alltid brukar vara något av ett pubertalt, ryckigt och oprecist trevande innan kroppen blir riktigt varm. Jag springer vid sidan av mycklingstjärnen mellan radhusen och vägen på en gångväg av grus. Första gula intervallen, allt blir mer precist och aktivt. Dra inte på för mycket nu Robert, du har fyra intervaller kvar. Benen känns lätta.
”Men hej, vart är du på väg?”
Det är Johanna från jobbet. Jag stannar till, pausar defekt-klockan och sätter händerna mot höfterna. ”Västerhus”, svarar jag stötigt med mycket betonade vokaler, ”Jag kör stegar idag.”
”Jag vill inte höra, här går vi och känner oss nyttiga och du springer till Västerhus i tröskeltempo.” Hon skrattar, stryker bort en slinga av sitt nästan blåsvarta långa hår, vi växlar några ord till och de går iväg.  Hon är trevlig Johanna, för något år sedan gick hon innebandygymnasium, men hoppade av och slutade fullständigt med innebandyn. Hon tyckte att allt blev innebandy, hela livet liksom. Jag har hört att hon var väldigt lovande, kanske brände hon ut sig. Jag vet inte. Men Johanna vet garanterat vad stegar innebär.

Jag knäpper igång klockan och fortsätter uppför backen. Titta långt fram, aktiv armpendling, högre steg, så ja. Snart är du uppe. Andningen är för ytlig. Lugn nu. Djupa andetag. Jag måste träna aktivt på en lugnare och mer medveten andning. Uppe, en kort högersväng och asfalterad cykelbana resten av rundan innan jag vänder om hemåt. Grön zon. Jag sneglar ner på klockan, som för att förvissa mig om att det är 3 minuters löpvila. Det gick nog för fort ändå.

Nu springer jag igen. Aktivt och bestämt. Ett osynligt regn klibbar mitt ansikte. Som kall ånga lägger det sig mot min hud. Grön zon. Äntligen. Jag blir återigen på ett sätt mindre närvarande och njuter till fullo av minuterna innan klockan med en vibration talar om att det är 10 sekunder kvar till nästa intervall. Jag kör igenom den, men orkar inte riktigt hålla uppe hållning, steg och puls utan tvingas slå av mot slutet. Och den sista blir inte vacker, men jag gör ändå mitt bästa för att stanna kvar inom ramarna. Inte riktigt lika lätta ben och distinkta klockande Adidas Tempoboost mot asfalten som tidigare. Grön Zon! Gud… 

Antal km: 10,58               Min/Km:5:18                  Dagens läxa: Prata vänligt med din bil