• Varför stannar du? Men, vad är det. Låt suffletten vara. Du vet ju att jag får sendrag av blåsten.
• Jag vädrar.
• Du ser förb… Låt bli mina cigaretter. Vad tar det åt dig? Säg något då!
• Jag hade… tänkte … att du som är så jävla begåvad skulle fatta något av livets väsentligheter utan att man skriver det på näsan. Nu har jag googlat på dom där jävla portföljerna du snackade om i går. Inga märkvärdigheter alls ju. Kunde du inte ha sagt det själv? Att det var en jävla lista och ingen portfölj.
• Som vadå? Det blir du väl inte så arg för? Nu får du förklara dig! Är det något med rökningen.
• Ser man på. Nu börjar det hända något. Fortsätt gnugga geniknölarna!

Pontus hade kört in på en rastplats och stannat väldigt plötsligt. Så reste han på sig och tog ett par kraftiga och häftiga djupandningar, som om han ville avreagera sig på något sätt. Sedan cabbade han ner och slet åt sig Lisas cigaretter och slängde dem med väldig kraft i soptunnan strax intill dem. Sedan satte han sig vid ratten igen, greppade den så knogarna vitnade och sjönk sedan ihop som en trasig ballong. Efter det senaste utbrottet tittade Lisa länge och mycket undrande på honom. Eskorten hade stannat alldeles bakom och började undra. Det borde väl vara dags att åka snart, och Lisa antydde detta lite försiktigt.

• Stör det dig att jag röker.
• Ja! Men personligen kan jag stå ut med det.
• Aha, du tänker på barnet! Men Linda tyckte absolut att jag skulle göra abort. Och då spel…
• …spelar det ingen roll! Hur blåst får man vara?
• Om du vill käfta med Linda så får du göra det med henne och inte via mig.
• Snälla Lisa. Behöver jag påpeka att vi – alltså du och jag – tycks vara på väg att bli föräldrar. Jag har redan förlorat en son, och ...
• Det är jag som kanske är gravid, och det är min kropp det handlar om.
• Inte enbart, väl. Eller inte alls, nästan. Vi talar om en annan liten kropp som kanske ska dödas.
• Och du menar att jag håller på, sakta men säkert. Det är minsann ingen bagatell att genomgå en graviditet. Och det som kommer sedan, har du upplevt. Och jag är faktiskt väldigt besviken på dig också. Ända sedan jag antydde detta har jag väntat på en blomma. En aldrig så liten. Bara en blomma.
• Skulle en blomma…
• Ja, det skulle det!
• Men du fick ju ett glas vin och en räkmacka ju.
• Alkohol ska man för resten också undvika! Har du sett en räkmacka blomma så är den nog ganska gammal.
• Varför sarkasmer? Snälla, kan du inte sluta röka.
• Inte nu, jag har ju ett av mitt livs viktigaste möten framför mig. Men sedan. Jag är chockad och besviken på dig.
• Nej, nu. Jag älskar dig.
• I morgon.
• Men … snälla, försök. Nu. För vår skull. Inte för min.

De tittade varandra i ögonen. Båda hade tårar i ögonen, men Pontus startade och rullade iväg. Eskorten följde efter, och allt var som förut. Farten var betydligt lägre och taket var nere. En sorts underförstådd överenskommelse. Båda insåg att det var mycket de hade att komma överens om. Skulle de klara det? Resonemanget började igen, men lugnt och sansat.

• Om jag inte klarar det, och måste röka vad gör du då?
• Det vill jag inte tänka på.
• Har jag inte fått nog med hot, tycker du?
• Jag menade inte så, jag menar att jag vill att vi ska älska varandra alltid, och med detta får vi ytterligare en svårighet.

• Jo.

Sedan var det ganska tyst och Lisa funderade på om nikotintuggummi kunde vara en lösning, men ville inte säga något. Pontus var ledsen för han trodde inte att de skulle kunna lösa alla relationsproblem. Dessutom kände han sig så omtumlad och förvånad över att han skämdes över en sak. Han deltog, om än perifert, i en aktion där hans egen sexårige son skulle räddas. Varför våndas jag inte över det, tänkte han, utan förlorar sig i bekymren med en älskarinna, som han i och för sig verkligen älskade. Han kände sig egoistisk och kände sig väldigt konstig till mods. Lisa såg att hans ögon fuktades då och då, och att han då torkade sig med handflatan, för att sedan ta henne ömt i handen. Hon svarade försiktigt med sin hand.