Så synd för er att ni inte förstod vem jag var på riktigt.

När vi möttes i denna spårvagnstunnel.

Och ni så naivt trodde att ni kunde äga mig.

Ni trodde att er övermakt kunde ta mig.

Jag sade lugnt,
när jag insåg att ni skulle överfalla mig;

"Väck inte det fruktansvärt brutala inom mig!

Snälla!

Jag är inte den som stannar.

Och vänder aldrig andra kinden till.

När någon sårar mig.

Eller pissar på mig.

Jag har tyvärr sett så mycket av livets hårda sida.

Så snälla,

trigga mig icke,

på det sättet ni gör just nu,

för då finns det bara ett alternativ för mig.

Och det är inget alternativ ni vill uppleva.

Träng inte in mig i mitt förgånga hörn."


Vad de inte visste.

Var.

Att jag krigar alltid hela vägen.

In till den beryktade döden.

Det är inget de fegisar har inom sig.

De hade inte,
ära,
skyldighet,
vilja,
mod,
inom sig!


Jag undrade.

När jag vaknade upp.

Efter dessa fega käftsmällar.

Efter dessa slag under bältet.

Efter min medvetslöshet.


Tio man mot mig!

Jag minns att jag tog 6 av dem.

Tydligen sparkade den sjunde fegt ner mig!

Han sparkade mig i pungen.

Och min värld försvann.

Rakt in i ett mörkt mörker,
av obeskrivlig smärta.

Jag hörde i töcknet.

Att de skrek åt varandra.

De skrek!

Ta den jävel!

Han är ju helt jävla sjuk!

Han står ju upp hela tiden!

Det sista jag minns.

Är att påminde mig själv,
om hur smärttålig jag är.

Och.

Jag vaknade upp.

Liggandes i mitt eget blod.

I en svagt upplyst spårvagnstunnel.

Ingen var där.

Jag reste mig upp.

Och direkt som fan!

Så tänkte jag.

När jag snöt mitt blod ut näsan.

Jävla fegisar!

En mot tio!

Jag tänkte.

En mot en,
då tar jag tar dem lätt!

Jag var riktigt förbannad.

Och jag hade ont som fan.

Men jag var lugn.

Vann jag?

Vem vann?

Och när jag sedan gick hem,
och snöt mitt blod ur näsan.

Tänkte jag på
att jag tog 6 av dem.

Men.

Att jag hade 4 kvar att ta.

Och att jag känner igen ansikten mycket väl.


Jag vaknade upp ur dimman.

Med massa blod i kudden.

Som de gav mig.

Mitt sargade ansikte vaknade upp med hat.

De gav mig tillbaka mitt hat.

Den så meningslösa.

Jag insåg så tydligt.

Att deras grepp om min hals,
och deras slag.

Var så fega.

Dessa så kallade män ville säga mig något.

Med deras slag och sparkar.

Och dessa hotande knivar,
som blänkte i månljuset.

Och jag mindes.

Att jag hade överlevt farliga knivhugg tidigare i livet.

Jag smekte mina gamla knivärr.

Framförallt den som tog i min tinning.

Knivhugget som i min ungdom,
var så otroligt nära att avsluta mitt liv.

Den som skapade min attityd i denna tunnel.

Och alla dessa slag och sparkar,
och knivar jag upplevt,
och överlevt.

Och mindes när jag till slut var helt försvarslös.

I min dröm av smärta i en svagt upplyst tunnel,

Att fortsatte de att sparka på mig.

Jag mindes att jag instinktivt skyddade mitt huvud,
och blockade andra känsliga kroppsdelar,
från förgånga tidigare erfarenheter,
och lätt sparkarna ta,
där de skadade mig minst.

Och i töcknet såg jag att,
knivarna var så nära.

Och jag hoppades på lite tur,
igen.

Dessa fega.

Dessa så kallade män.

Under sina patetiska fega nävar.

Och löjligt blänkande knivar.

När de hade sina kompisar med sig.

Jag ville resa mig upp,
men jag hade inte kraften,
efter alla dessa slag och sparkar.

Vittu!

Vad jag hatar mig själv som fan efter detta!

De var tyvärr för många,
för mig ensam.

Men tyvärr gjorde de ett mycket simpelt misstag.

De skulle ha dödat mig.

Med sina knivar.

När de hade chansen.

Synd för dem.

Att de inte visste vem jag är på riktigt.

Och att jag alltid ställer mig rätt upp.

Oavsett hur många de är!

Oavsett hur blodet rinner.

Oavsett hur smärtan rider mig.


Det mest fascinerande var.

Att dagen därpå.

Så skulle jag och min fru,
in till konserthuset och lyssna på Sibelius.

Och jag känner igen ett ansikte i tunneln,
mot spårvagnen.

Jag säger till min kvinna,
i samma tunnel
att hon bara skall gå ned.

För att se när vagnen går.

Jag sade till det bekanta ansiktets kvinna;

"att du bör nog också gå ned nu."

Kvinnorna gick ned utan att förstå,
av vad som skulle komma.

Jag frågade ansiktet;

”Nu har du inte dina fegisar med dig.

Nu är vi man mot man!

Var är ditt försvar nu?

Var är din ära nu?

Var är din skyldighet nu?

Var är din vilja nu?

Var är ditt mod nu?

Han sade;

”Fuck you!"

Jag sade;

"Vänta!

Gå icke ifrån din egen feghet"


Jag tog på mig mina Marshall-hörlurar.

Han såg mycket förundrat på mig.

När jag spelade upp Sibelius Opus Finlandia i mina lurar.

Jag väntade lite,
tills det bästa stycket i opuset kom,
och hindrade honom lätt att springa därifrån.

Han tog upp sin mobil,
då han skulle ringa sina fegisar.

Jag tog den så lätt ifrån honom.

Och när jag drog den med kraft i tunnelväggen.

Såg jag hans så kallade förbundsförvanter,
flyga in i evigheten.

Tänk?

Att en Iphone kan splittras i så många delar.

Och efter detta kom precis rätt del,
av Sibelius Opus Finlandia in i mina lurar.

Då gick jag rakt in.

Och slaktade sönder honom fullständigt.

Jag sparkade honom inte liggande.

Tyvärr stod fegisen upp bara två slag.

När jag försökte få honom att stå upp,
sade jag:

"Jag slår bara stående män!"

Han svarade inte,
han bara kröp bort i sitt eget blod.

Och jag följde honom upp.
krypandes.

Tills han stapplade iväg igenom kvällen.

Efter endast två stående slag.



Jag ville endast så gärna veta var de sista 3 fegisarna var.

Jag hoppades så att de skulle stå runt hörnet.


För det var min skyldighet.

För min ära.

För min vilja.

För min stolthet.


Till tonerna av.

Opus Finlandia.

av Sibelius i samma spårvagnstunnel.