Kanske jag skriver en dagbok för varje dag och publicerar bull-huller om buller eller kanske jag lever bull-huller om buller och skriver en bok om dagen. Kanske skriver jag bara av ren tristess eller kanske mera utdrag ur överflödet som på sök-och-finn-livets marginaldike där resterna ska silas genom jord. Dräneras i deras ögon och renas, samt fyllas av nya meningar menade.

Kanske jag skriver mig förenad med mig själv, om mig själv till mig själv och för mig själv. Kanske skriver jag åt någon annan som inte kan och inte får och inte når ända fram på skickaknappen bara för att bordet är för högt eller för långt, för kort och för mycket bord. Kanske

skriver jag bara ord för att du ska ha något tillräckligt trist att lägga ögon på när du är mätt på ditt eget, eller kanske fördriver jag demoner och drakar för en drabants uppmärsamhets överlevnad i nästa livs dödsförskräckta ögonblick. Kanske skriver jag för att jag fick och för att jag vet

att inget annat duger som fingerkreativitet.

Kanske skriver jag inte alls, och allt är talat in på 'det' och 'det'. Kanske är det bara ni som vet vad er läsarögas skaparkreativitet vill svara på alla kansken. Kanske har det redan hänt. Kanske är hela publiceringen från Annombya sänt.

Kanske är det redan advent där sånt har eget pränt. Och
inget annat duger som vänteornament. Kanske skriver jag dagboksnoter på de femords stödords livsfragment.

Flyga. Lycka. Klättra. Spela. Bolla. Kanske är det mer att lyckas trolla fram det där i bottens skikt, som aldrig annars lärt sin egen vikt.

Kanske är det värdet av det som blev kvar, som blev det riktiga att aldrig dela med sig av.
Landa. Lycka. Hoppa. Spela. Ta emot. Kanske är det mer
att lyckas skriva ner en rot.