Och plötsligt var hon död. Det var inte bara det att världen förändrades och att framtiden valde en annan väg. Allt förändrades. Allt. Den fasta punkten i ett stormigt sinne suddades ut. Det var inte vara det att hon reducerades till ständigt sönderfallande minnen. Dessa minnens enda förmåga blev att, inte påminna om det som var, utan att påpeka vad som inte längre är.

Jag avundas henne så otroligt mycket. Hon behöver inte sörja mig. Hon behöver aldrig sakna. Hon behöver inte falla på samma sätt som jag, oförmögen att finna ett halmstrå värt att gripa efter.

Men vad spelar detta för roll? Det är bara ytterligare ett exempel på en händelse så vanligt förekommande att den borde blivit en trött kliché för länge sedan. En människa har dött. Vad bryr sig världen om det?

Jag ger fan i vad världen bryr sig om. Världen kan dra åt helvete. Min sorg är större än världen. Min värld försvann när hon tog den med sig ner i graven. Världen med träd, vind, musik och poesi.

Hur jag avundas henne. Varje andetag jag släpper in i mina lungor är ett svek mot mig själv. Ett artificiellt liv, möjliggjort av artificiell luft i en artificiell värld.