Jo, nog fick jag hålla i hårt alltid. Var det någon som ville komma loss? Eller var jag lurad på något sätt? Av någon som ville att jag skulle falla och fastna i den dyiga bottnen? Och tillbringa några ytterligare fåtal minuter i livet! En död i kyla, mörker och panisk andnöd. Var det tanken med det hela?

Plötsligt, men inte ögonblickligt kunde jag inte längre känna att någon rörde i andra änden på båtshaken. Varsamt drog jag den åt mig, tog stöd av den och lyckades ta mig upp på spången igen. Märkligt nog kände jag hur det iskalla vattnet i kängorna i stället värmde fötterna. Visserligen kan kroppsvärmen värma stillastående vatten, men knappast så mycket att det skulle känns behagligt, så snabbt. Men varför bekymra mig. Bästa vägen hem, för det räckte med nattliga äventyr nu, var längs stranden över granntomten. Men försiktigt i mörkret, för jag visste att där var tillräckligt djupt för grannens ganska djupgående segelbåt, ända intill hans stenlagda kaj.

Plötsligt såg jag en strimma av fosforskimrande prickar i vattnet, eller var det ett stjärnfall som speglades i det absolut orörliga vattnet, och jag hörde en röst som sa Tack. Jag stannade upp. Jag hade ju tidigare frågat vem det var som sa något utan att få något svar, så nu lyssnade jag bara in tystnaden en stund, och tittade bort mot bryggan. Inte en enda båt låg kvar, utom … jo en! Och på just min plats. För ett ögonblick kände jag av en primitiv revirinstinkt, vem fan … men besinnade mig, och lät en viss nyfikenhet ta överhanden. Visserligen kände jag mig lite ofräsch och förbannade min åtgärd att stänga av duschen tidigare på dagen. En ödets ironi. Vad vill du ödet?! Utbrast jag. Hela natten undrade varför jag störde friden med mitt utbrott, men det kom snart en försonande känsla över mig där jag stod. Så kom det där Tack, en gång till!

Nu såg jag lite bättre. De gröna fosforiserade prickarna ledde bort till min båtplats.

• Kom! Hörde jag nu.
• Vem är det som driver med mig?

Det där med att nypa sig i armen för att övertyga sig om att man inte drömmer fungerar ju inte. Det hade jag redan gjort i drömmen så många gånger.

• Du räddade mig!
• Gjorde jag?
• Med båtshaken!
• Vad heter sjöjungfrun den här gången då? Tyvärr har jag ingen groda åt dig att kyssa, men du har kanske tillräckligt med prinsar, raljerade jag.
• Ja, det har jag.

Med detta upphörde denna märkliga konversation för en stund. Nu såg jag att prickarna bort mot min båtplats hade blivit mera intensiva. Vart skulle jag komma? Skojade jag bort min nyfikenhet, eller var jag för snorkig?

Nu inträffade något ännu märkligare. Det var en liten träbåt som låg vid min plats. En sådan där sak som var så vanlig på 50-talet. Plats för aktersnurra längst bak, årtullar på mitten, utifall att ... och längst fram ett litet krypin för matsäck och badkläder och annat som kan vara bra att ha inför en skön sommarutflykt. Skulle man kunna söka skydd där inne om det började regna? Möjligen, men det lilla fördäcket skapade fin balans i båtens former, och kanske var det därför det hade kommit till.

Den verkade typiskt avrustad inför sin vinterupptagning som av någon anledning tycktes ha blivit fördröjd. Det såg jag nu eftersom månens bestämt sig för att jobba på lite. Och vad än märkligare var: Den, alltså båten, lämnade min båtplats som jag ju egentligen bara förfogar över under somrarna. Och sakta men tveklöst styrde mot mig där jag stod vid grannens kaj. Men jag såg ingen ombord. Det var med andra ord ingen ombord som kunde ta emot den förväntade stöten mot den stenlagda kajen. Jag böjde mig därför ner för att avvärja den. Det hade knappast blivit någon hård smäll, men ändå. Nu stod jag där på huk, med ena handen på en rimfrostbemängd båt , utan att frysa. Så varma är ju ändå inte mina tumvantar. Vad ÄR detta?

• Kom ombord!

Uppmaningen var lika vänlig som rösten varit hela tiden, och nu tog nyfiken överhanden ordentligt. Jag tog noga sikte, mitt på den mellersta toften och klev ombord på den. Sedan ställde jag mig lite bredbent på durken och funderade på om jag skulle dra av de skimrande froststjärnorna på mittoften. Eller. Kanske denna osynliga någon skulle sätta sig där och ro. Årtullarna var ju på plats. Jag hann inte fundera så mycket på den saken förrän jag märkte att båten gled iväg av sig själv. I värsta fall får jag väl ro själv, tänkte jag…Men ... Utan åror!