Egentligen borde jag vara orolig. Det kunde bara vara någon intelligent varelse som hade tagit kontrollen över båten, och över mig. Allt gick så lugnt och stilla till, så jag kunde i lugn och ro avfärda tanken att jag – och båten – skulle drivas av någon undervattensström. Om det finns en sådan skulle det synas på vattnet. Men det var spegelblankt, undantaget det svaga svall som kunde ses i kölvattnet. Så rundade vi nocken på bryggan och båten förde mig ut i det vackra sundet. Månen lyste ljust och vänligt på stugan på andra sidan, och det hela kändes som en ljuvlig äventyrsdröm. Ska det börja storma snart mumlade jag tyst för mig själv. Då kom rösten fram igen.

• En storm du aldrig sett maken till! sa den där rösten.

Men ännu var vattnet kav lugnt. Någon vind kände jag inte av men märkte några väldigt långa rörelser i vattenytan. Vågor, oerhört långa, men så låga att båten knappt rörde sig när de passerade. Bäst att jag sätter mig på toften. Sagt och gjort. Varmt! Sådan tur att fårskinnsvästen var så lång, annars skulle jag väl bli sjuk innan det här äventyret var över. Nu värmde den gott, utom nere vid vaderna. What’s next.

Det hände inte så mycket på en stund nu. Båten hade glidit sakta, i ett par knop kanske, ut från sundet till det nästan spegelblanka havet. Jag visste att horisontlinjen bara bröts av några till synes tunna skär. Den här fjärden var ungefär cirkelrund och mycket stor. Ibland jämförde jag den med ett innanhav, men det är en överdrift.

När jag i vanliga fall befinner mig i gränstrakten mellan det idylliska sundet och de av inlandsisen slipade hällarna, som markerar en slags port till havet, brukade jag spana bort mot de yttre skären. Det kan vara ett avlägset men magnifikt skådespel som pågår. Bakom dem vidtog de ofattbart stora havsvidderna, och som ett kvitto på dess existans slog emellanåt våldsamma brott, vattenkaskader, högt upp i luften. Havets vågor närmade sig ofta mycket omärkligt, men när något satte sig emot, som dessa yttre skär, då utlöstes oerhörda krafter.  

Långt borta kunde de anas i det kalla månljuset. Skären. Vid storm tog dessa skär mycket av havets enorma kraft, men nu utgjorde de bara en inramning av den stora, mycket djupa fjärd som låg framför mig. Nu hade båten saktat in och låg nu nästan stilla, men de extremt långa och samtidigt långsamma vågorna som kom mot båten fick den att röra sig mera påtagligt, men inte otäckt. Det stilla porlandet som förut hade kunnat förnimmas var borta.

Så hörde jag plötsligt en mycket vacker dov ton. Nej, den kändes mera. I mellangärdet och förstås, även i öronen. Den klingade ut på ett förtrollande vackert sätt och påminde om en kyrkorgel. Jag visste var jag var och tittade bort mot ett kyrktorn i närheten. Men såg inget särskilt. Än att månen också lyste på det. Oväntat starkt, men så hade jag heller aldrig varit här nattetid tidigare. Inget annat fartyg syntes till. Det var så ljust belyst så jag kunde se att dess klockportar var öppna. Kunde det ha varit en kyrkklocka jag hade hört?

Så hörde jag det igen. Det dova magnifika ljudet. Jag kände att även toften jag satt på, vibrerade. Liksom fötterna. Jag uppfattade det genom både öronen och fötterna igen. Det kom på något sätt underifrån.

Snart därefter hördes det en tredje gång, men nu tillsammans med en gäll, men inte helt oskön klang. Det senare måste ha kommit från kyrktornet jag kunde se. Det började bli något alldeles extra. Och en gång till. Båda ljuden, men nu något starkare. En ton någonstans mitt emellan kom strax efter. Det var som om naturen spelade sin egen självkomponerade musik för mig. Bara tre toner, men i skön harmoni.

Vågorna hade ökat en aning, men inga andra ljud hördes, och det var väldigt lugnt. Så ändrade båten riktning och styrde bort mot en lite större ö. En ö dit vi ibland hade tagit vår egen båt, på sommaren, för att bada, dricka kaffe, och njuta av det storslagna i denna annars livfulla natur som präglades av hav, berg och sjöfågelskrin. Båten tycktes snart vara framme vid ön där vi brukat lägga till. Det var enklare att lägga till med denna lilla träeka, så jag avvaktade med att erbjuda mig att ta törn.

Försökte djupandas för att känna om luften på något sätt utmärkte sig. Nej, den var hög och klar. Sikten var mycket lång.Det låg liksom i luften. Trots att inget särskilt hände. Fullmånen sken, och enbart några tunna dimslöjor kunde ses på natthimlen, så frågade jag, när vi var nästan framme. 

*       Ska jag ta emot?

• Ja.  

Jag gjorde precis som vid grannens stenkaj, men tog emot med fötterna den här gången, men instinktivt, som på sommaren klev jag iland och trevade efter en lina att hålla båtens för med. Jag kände ingen och blev lite handfallen. Det hade varit naturligt att dra upp båten lite.

Klipporna var hala och för ett kort ögonblick var jag tvungen att släppa taget om fören, och måna om balansen. Det var tillräckligt för båten att glida ut. Jag försökte sträcka mig efter den, men slant lite till och vågade inte ta risken att falla i vattnet, för här var det djupt. Båten låg och guppade några meter från bergskanten och gled nu längs denna och in i en vik. Kanske driven av någon osynlig ström den här gången. Eller var det fortfarande den där hemlighetsfulla kraften?

• Gå till toppen och vänta på stormen, sa rösten väldigt tydligt.
• Snälla! Vem är du? Var?
• Vänta!

Allt har varit så magnifikt och nu hade jag väl varit ute i över en timma. Om hustrun saknar mig kommer hon säkert att se att ytterkläder saknas, men bara väldigt udda arbetskläder som normalt inte används nattetid. Tror hon att jag har blivit galen? Men hon kommer väl till undsättning om det behövs. Båten var fortfarande utom räckhåll, men jag hade följt uppmaningen att gå upp på toppen. Där hade jag varit flera gånger förr, så jag visste att det fanns en ganska behaglig plats att sitta på, men det var högt och en stenig stig dit upp, så det tog sin tid.