När jag hade satt mig till rätta på en sten för att pusta ut lite, nästan uppe vid toppen, slog det mig att jag nyss hade sett två bruna ögon, målade på något som påminde om ett huvud. Jag funderade lite till på det fenomenet, sedan jag hade slagit mig ner. Kunde det vara en livs levande människa som hade gömt sig där, långt ute i havsbandet på en enslig klippö? Jag hade avfärdat denna inte helt orealistiska tanke, eftersom det fanns för mycket annat att tänka på, men nu slog det mig att det faktiskt kunde ha varit så! Men varför sa inte människan något? Man klarar sig ju inte särskilt länge här. Är man dessutom ensam härute är chanserna ännu sämre. Någon ytterligare båt hade då jag inte sett skymten av, och det borde jag ha gjort, om det fanns någon. Det borde ha varit ett klart prekärt läge, om det var en verklig människa som jag hade sett!

Så såg jag en spegelbild av mig själv i en vattenpöl. Hemskt! Orakad och okammad, och med en ful lång fårskinnsväst ovanpå en badrock, så sliten att den nätt och jämnt duger för vägen mellan sängen och duschen. Och så såg väl vederbörande lite av benen på mina pyamasbyxor innan de försvann ner i de grova kängorna, som för övrigt lät en del av det varma vatten som fortfarande var kvar i dem. Tilltalar man någon om man ser ut så? Knappast ensam en mörk natt i alla fall! Och absolut inte om man var kvinna.

Och har vederbörande hört fragment av mitt märkliga samtal med den där kraften, så förstärker det nog saken ytterligare. Men om – jag säger om – tänkte jag, det är någon som behöver kontakt, om inte direkt hjälp, kan jag ju ge lite mera positivt intryck genom att tala tydligt och vettigt med den där rösten, som styr mig emellanåt. Jag hade inte tänkt så mycket på det, tidigare, och kanske låtit väldigt fånig. Så kanske vederbörande vågar ta ett initiativ. Om det nu inte bara var ögon, målade av något barn på en sommarvarm sten, för några månader sedan.

Jag slutade fundera på de där ögonen. Det var fortfarande ett alltför vackert fullmånesken, för att inte helt uppslukas av dess skönhet, och det blev inte sämre av att ett rött streck kunde skönjas bakom de yttre skären. Märkligt. Där kunde solen förväntas gå ner, inte upp. Tanken slog mig att jag egentligen inte hade en aning om hur länge jag varit ute, men skymningen var ju sedan länge förbi. Jag var helt utelämnad till den kyliga nattens magiska krafter. Jag hade väl något tiotal meter kvar till toppen, och behövde forcera en spricka i berget. Det var lite obehagligt, så här i halvmörker, men med noggrannhet i var jag sätter fötterna skulle jag väl klara det. Jag hade aldrig funderat så mycket över den skrevan, men den var säkert en fyra fem meter djup. Och kanske en halvmeter bred. Faller jag så fastnar jag. Farligt, men inte livsfarligt. Polisens spårhundar borde hitta mig om scenaroit vore bland de sämsta tänkbara.

Precis som jag skulle ta klivet kom de där vackra tonerna igen. Nu kraftigare och även tydligare ackompanjerat av det brus som jag förnam tidigare. En magnifik naturens melodi, faktiskt, men också med drag av eko från åska, när det blixtrar bland bergen. Bruset påminde om det första ljudet jag en gång hörde från Niagarafallen. Det började höras långt innan man kom fram. Mäktigt och obevekligt på något sätt. Det var kraft i denna märkliga orkester, och om det var åska var detta inte rätt plats att vistas på. Jag klev beslutsamt över sprickan och slog mig tvångsmässigt ner på min utsiktsplats och försökte memorera hur det faktiskt lät. Finns rösten kvar.?Bäst att testa lite, och vara lite ödmjuk inför denna naturens okända tjänare.

• Ska jag sätta mig här? ropade jag ut i tomma intet.
• Jaaa...

Rösten lät nu betydligt mera avlägsen och det gjorde mig orolig. Men utsikten, som fullmånen bestod mig med var något alldeles enastående, här uppe på toppen, så jag väntade ganska tålmodigt. Hade den där röda färgstrimman i horisonten ändrat karaktär? Tänk om jag ändå hade tagit med kameran! Den som klarar väldigt svaga ljusförhållanden. Men nu var det som det var, och det var bara att memorera så gott jag kunde.

Men vad nu! Två stora mörka örnar for snabbt fram över fjärden. Fast mycket större. Alldeles tyst men sedan med ett dån som för en kort stund överröstade musiken. Var det två snabba jetdrivna jaktplan som kom mullrande? På låg höjd över fjärden och med ett kraftfullt sprakande som från full gas och med tända efterbrännkammare. Ljudet övergick i en bombastiskt allt starkare oljud som sedan övergick i en intensiv trumvirvel och minska så det i varje fall inte gjorde ont i öronen. Nästan samtidigt – eller förebådande - hördes denna naturens orkester igen. Så underbart vackert det var. Så klingade det av och allt blev tyst igen.

Men det var något med vattenytan. Musiken var nu borta utom, bruset. Ytan höjde sig ungefär som den gör när en ubåt närmare sig ytan underifrån, fast allt var mycket större. En kraftig våg höll på att bildas. En ubåt? Så kom de båda trumvirvlande skepnaderna tillbaka, den andra musiken också, och nu var ackorden melodin och tonerna i ännu bättre harmoni med varandra. Spelades detta musikskådespel upp, bara för mig, tänkte jag, men började också bli lite rädd.

Hoppsan!

Sitt stilla, hörde jag.

Rösten läste mina tankar nyss. Är det dags igen?  Äsch, det är för mycket att fundera på, så jag lät blicken svepa ut över fjärden igen, och förblev sittande. Den där bulan på vattenytan hade växt ännu mera och gjorde nu ett ordentligt intryck. Vad är det som trycker upp vattnet? Där ska ju vara ungefär 200 meter djupt! Det borde bli en väldig våg av detta som kommer att slå mot den höga klippön jag satt på. Var är båten? Vad är det för ljussken under vattenbulan? Stort, massivt… som en öppning mot jordens inre, utan att direkt ge associationen till en vulkan.