Så hände det. Och det här är väldigt svårt att beskriva. Samtidigt som naturen uppvisade scener som jag aldrig kunnat drömma om, började jag känna mig olycklig. Som att allt var meningslöst. Mitt liv hade varit meningslöst. Jag betydde ingenting. Ändå, eller kanske just därför kände jag mig tacksam över vad som höll på att hända. Och samtidigt nyfiken. Varför just jag? Skulle det sluta i en personlig katastrof för mig, värdelös som jag är? Snälla röst, presentera dig för mig! Jag är rädd, men vågar inte göra något.

En storm utan motstycke, hade rösten sagt. Jo, nog kan det bli en väldig våg av detta fenomen som utspelade sig, och det där brusandet gav mig nu helt andra associationer. Inte musik, utan en mäktig fors. Skulle jag ta skydd bakom det stora avlånga stenblock jag satt på, trots att jag befann mig så högt över vattenytan, på ett urberg dessutom? Och blunda. Men det skulle i så fall inte bli så lätt. Mitt medvetande hade fått ett kompletterande perspektiv. I mitt inre målades en bild upp av situationen. Det skulle alltså vara en bild, till skillnad från ett normalt synintryck. Eller film snarare, för det rörde ju på sig. Månen, månstrimman, bergsformationerna i när och fjärran, och det där som höll på att hända något hundratal meter ut på fjärden. Det svarta vattnet dolde något. Svart, men ändå belyst underifrån. Märkligt nog lade jag märke till att rimfrosten var borta, när jag försökte inventera alla intryck som trängde sig på. Det hade blivit några grader varmare. Var kom värmen ifrån? Mitt i natten!?

Det var vad dessa nya ögonpar upplevde, och förmedlade. Ingen större skillnad mot de vanliga, men just annorlunda. Varför nu detta?

Det nya, svävande, förmedlade ungefär samma sak som jag själv faktiskt såg, men som om jag fått ett par ögon till. Ja, jag såg faktiskt mitt eget huvud från ett håll som aldrig tidigare. Jag kände att jag höll på att förlora kontrollen över mig själv, men att jag inte oroades över det. Detta extra ögonpar skulle kunna sitta ungefär fyra meter över mig, men inte rakt över utan också en fyra fem meter bakom och ett par meter åt höger. Så kan man möjligen beskriva det justerade perspektiv jag upplevde. Blundade jag, så såg jag alltså ändå! Bilden bleknade lite om jag blundade riktigt hårt, men vad skulle det tjäna till?.

Och så kom den där dova bastonen tillbaka. Den kompletterades med flera och växte i både omfattning och styrka till ett kraftfullt ackord som utgjorde grunden i en suggestiv musik som ville fram. Som i basen av en mäktig pianoklang. Vackert och mäktigt och ibland värdigt drillande. I diskanten utspelade sig strax något liknande, men ofta med dissonanser inom sig självt och ibland i samklangen med det växande tonflödet från basen. Samspel, men ändå inte hela tiden. Bruset kom också tillbaka. Dissonanserna störde mig och förstärkte min dämpade känsla, men omvändningen gällde också när tonbruset från båda bas och diskant samspelade och byggde upp något gigantiskt, rent musikaliskt.

Detta förundrades jag över, samtidigt som min känsla av litenhet och meningslöshet bara tilltog. Jag jämförde mig med en fluga på väggen som haft till uppgift att relatera ett infekterat och osammanhängande äktenskapligt gräl.

För säkerhet skull bestämde jag mig för att inte göra något destruktivt dumt, för egen del, om den melankoliska känsla jag upplevde skulle övergå i plågsam saknad över att: Av mitt liv blev platt intet.

Men musiken försåg mig också med en annan känsla. En musikalisk motkraft, inte till glättighet och nöjsamhet, utan till att jag fått en uppgift utan like i människans värld. Lite tveksamt sa denna känsla att jag krasst och utan överdrifter skulle återge det som var på gång. Jag skulle beskriva det fascinerande skådespel som höll på att hända. Visuellt liksom musikaliskt. Återge det suggestiva i musiken som bara växte och växte i styrka, så jag emellanåt, rent förnuftsmässigt befarade tinnitus, utan att det ändå gjorde ont. Ibland dock, lät det riktigt mäktigt och med lekande lätta kadenser som om en, jag höll på att säga professionell, pianist satt och hade en ledig dag, men ändå inte kunde slita sig ifrån sin flygel.

Medan dissonanserna drog en slöja över det akustiska intrycket av sagostämning, som annars hade passat väl in i det som mina extraögon höll på att ta in, så hopades allt fler dimslöjor på himlen. Månen skänkte dem likväl sitt kalla sken, men ljuset dämpades naturligtvis också. Det var lite lustigt att sitta snett bakom sig själv och se hur jag kunde vrida på huvudet och få en slags dubbelexponering i huvudet.

Så kom utbrottet, den mäktiga explosionen. En slags långsam sådan, om man nu kan säga så. En konvultion, kanske?

Bulan på vattnet hade växt ofantligt, men det hade jag bara krasst noterat, det var ju så mycket annat att förundras över. Men den nådde nu nästan ända fram till den klippö, jag satt på. Så hörde jag ett halvhögt, skärande:

Help!

Jag hann inte reagera. Var det ögonen på stenen? Sedan, inte nu, tänkte jag, för framför mig, kanske oss, hade bulan växt ordentligt på höjden, som ett slags gigantiskt och i bländande ljus flödande, badande, undervattenskrevad, men i ultrarapid. Och genom bulan, underifrån, började något resa sig. Det påminde först om ett bord, eller plattform, som sakta vaggande höll på att resa sig ur havet, samtidigt som det roterade långsamt kring en vertikal axel, som inte satt precis i mitten. Så ibland var det lite närmare och ibland längre bort. Ett kvadratiskt bord där varje sida var så där tjugo meter. Men denna beskrivning låter ändå futtig i sammanhanget, för från detta bords ovansida flödade enorma mängder vatten, som om bordet var perforerat i mitten. Vattnet rann över bordskanten som vattenfall på alla sidor. Det påminde om våra ännu otämjda älvar, om våren, efter en kraftigare snösmältning. Vattenflödet över själva bordskanten var blankt innan det trasades sönder i virvlar när fallhastigheten ökade. Så därför kunde man snart ana vad som dolde sig bakom själva kanten. Den dånande vattenmassan var nog omkring en meter tjock till en början, och avtog sakta så man såg själva bordskanten. När det hade tunnats ut till ungefär en halvmeter tjockt flöde kunde man bilda sig en första uppfattning om vad detta bord var. Först liknade den en blankpolerad ebenholzyta under vattnet, men övergick snart i en rikt ornamenterad sak som närmast påminde om någon slags antik stenkonstruktion.

Strax nedanför mig kunde jag både se och höra hur väldiga svall bröt mot min klippö, som om den befunnit sig i en virvlande fors av övernaturligt format. Bruset från en fors kändes med ens fullständigt självklart. Det var inte så myckt annat som var det! Att det kunde få allvarliga konsekvenser för mig var uppenbart, men sinnena gjorde sin egen prioritering. Nu gällde bordet och inget annat. Jag skulle ju beskriva det, så det gällde att vara observant, så jag kunde begära papper och penna av ödet, som gett mig uppdraget. Och det förutsätter väl att jag återbördas till civilisationen på något sätt. Papper och penna är ovanliga saker på skärgårdens klippöar. Särskilt på natten i december. Detta lugnade mig.

Dånet från det fallande vattnet ökade vartefter som bordet steg och överröstade snart den där pianomusiken, trots att den virtuella pianisten tycktes göra sitt yttersta med olika crescendon för att motverka detta, men ju mera stenlikt ”bordet” blev desto mera orgellik blev musiken. Bordet ingav nu känslan av att vara ett högt torn i stället för just ett bord. Kraften i musiken växte samtidigt så när det vuxit till kanske hundra meters höjd var det brusande orgelmusik man hörde.

Då märkte jag också att väldiga mängder vatten flödade, även från öppningar i tornets sidor. Vattenflödet avtog hela tiden, medan musiken ändrade karaktär och utstrålade framför allt glädje och livslust. Den blev också mera diskret i någon mening. Detta smittade av sig på mig och jag kände mig nu väldigt neutral. Antagligen satt jag bara och gapade och försökte begripa vad jag sett. Så såg jag ornament även på tornets sidor och en mängd sjögräs som virvlade med i det framforsande vattnet ur öppningarna. När rotationen hade fortgått så länge att jag såg baksidan på denna skapelse, kunde jag se att denna gigantiska stenkonstruktion såg ut som resterna av en slags katedral. Så upphörde rotationen, och det steg inte längre. Ljuden avtog. Allt började avstanna.

Vattenflödet minskade nu allt snabbare och det var ingen tvekan att något snart hade nått sin fullbordan. Vattnet ur fönstren var nu bara små rännilar, för att om en stund helt upphöra.  Ett massivt ljud av fallande droppar började höras. Själva skeppen i katedralen var närmast borta, så man kunde se resterna av orgelläktaren som var fast förankrad i motsvarande vägg i tornet. Men det fyrkantiga tornet var i stort sett intakt, förutom fönstren på sidorna som helt saknade glas. Den blyinfattning som jag gissade skulle finnas undrade jag över, men avståndet var för långt för att kunna se det.

Då inträffade det märkliga att de där extra paren ögon jag hade fått, flyttade sig närmare och svepte likt en helikopter över sidorna på tornet. Allt medan jag själv i trygg säkerhet kunde sitta där jag satt. Jag såg alla ornamenten och bedårades av deras skönhet, trots ett långt framskridet förfall. Förfall har förvisso tjusning i sig. Ögonen ville nu visa mig vad som var värt att titta på och gick närmare ett av de cirka tre meter höga och kanske en halvmeter breda fönstren. Jag kunde då se mängder av olikfärgade små glasskärvor av glas i karmen, som i många fall var behängda med sjögräs som inte låtit sig spolas bort av det väldigt kraftiga vattenflödet som gjorde all närvaro här, för kanske bara en kvart sedan, helt omöjlig. Musiken hade slutat avta, men blev alltmera  finstämd. Ögonen svävade så in genom fönstret en smula och vände sig uppåt. Innertaket utgjordes av rikt ornamenterad mosaik som glittrade till ibland. Under det kunde man se hur ett mindre antal kyrkklockor svängde fram och tillbaka på kraftiga balkar som tycktes vara av synnerligen grova ekstockar. Det var uppenbarligen härifrån som musiken kompletterades, då och då väldigt smakfullt, av kyrkklockors klang. Ibland hördes också den där från underjorden kommande trollskt dova klangen som hördes alldeles i början av alla dessa till synes övernaturliga ljud och händelser som jag fått uppleva denna  natt. Ögonen drog sig sakta tillbaka, men kände av att jag ville titta på orgeln. Så svepte de runt hörnet på tornet, och ökade avståndet så jag kunde se den i dess fulla storlek. Ett imponerande mästerverk som dock föreföll helt förstört. Det kunde dock inte hindra mig från att titta på klaviaturen. Blicken letade sig också till ett av manualens stora dragreglage. Innan jag hann reagera, och vad skulle jag för resten ha gjort, for det ut och knoppen i dess ände föll ner på en av tangenterna. Jag stannade upp vid detta. Nu märkte jag också att dessa extra ögon hade någon slags virtuell kropp, för först kom några svaga knappt märkbara vibrationer, därefter ett dovt rosslande och sakta men säkert bildades en mörk ton . En enda, men så majestätiskt vacker att jag inte längre kunde ta in fler intryck. Den klingade länge, för att sedan sakta klinga av och lämnade en spöklik tystnad efter sig. En evighetens tystnad. Nu kändes inte tiden längre, bara en oerhörd närvaro av något som är helt omöjlig att beskriva. En känsla som helt enkelt tog tag och behöll mig i sitt försiktiga våld några minuter, medan mina extra ögon, inklusive dess halvgenomskinliga eller virtuella kropp upplöstes i intet.

Så avtog också månljuset i styrka och snart stod detta byggnadsverk där på en egen liten ö, i nattens mörker. Jag såg det återigen enbart på cirka hundra meters avstånd, men närheten var så påfallande att dess karismatiska appiration inte på minsta sätt kunde lämna mig. Jag var trollbunden länge, innan också denna känsla domnade bort. Katedralen utkristalliserade nu en gigantisk svart silhuett mot de månbelysta dimmorna bakom. Ön var obetydligt större än att dess ruin som nu återstod kunde få plats. Ett mycket vackert ackord avslutade musiken, och ytterligare en stund senare hördes enbart ljudet av kvarvarande vatten som letade sig ner mot havet. Sedan blev det spöklikt tyst. Absolut ingenting hände. Jag hade fått granska katedralruinen mycket omsorgsfullt med mina extraögon, men sedan de fyllt sin uppgift tonade de bort. Möjligen började den sjunka ner i djupen igen. I så falla mycket långsamt.

Allt blev nu allt mera normalt, jag kände nu igen hur jag satt på en sten på toppen av min favoritklippö, men jag satt länge och tittade på den vackert månbelysta ruinen. Vilken skönhet! Och sådana tål att tittas på. Svart, skuggrik, majestätisk.

Jag ångrade att jag inte hade låtit extraögonen ta en extra titt på orgeln. Var det från den som den så utomordentligt suggestiva orgelmusiken hade kommit. Liksom att pianomusiken hade kommit från det pianovrak som kunde skönjas på det gamla kyrkgolvet. Hade man kunnat få det att ge ifrån sig fler livstecken?

Havet hade spridit kraftiga vågor, när vattnet trängts undan, men ännu visste jag inte vad det hade fått för konsekvenser. För nu tittade jag bara på denna mörka ruin som låg framför mig. Det extra ljus som hade förebådat katedralens framväxt ur underjorden var borta, liksom musiken. Nu hände ingenting. Jag kom att tänka på att jag inte längre var bländad av ljus och började se mig omkring. Jag kände mig plötsligt stark. Jo, det gamla vanliga kyrktornet syntes tydligt. Här, högt uppifrån, syntes det bättre än annars. Hur var det med båten som drivit in i den lilla viken? Vad hade havet gjort med den? Den måste jag ju ta hand om. Jag behövde tänka till kring det.

Jag vände mig om för att titta efter, och där stod hon. På knä, stilla, med nedböjt huvud. Jag försökte se henne i ögonen, men såg bara hennes vackra ögonfransar och långa mörka hår som delvis dolde ansiktet. Ögonen på stenen? Något som liknade en cykel skymtade strax bakom! Hon började sakta stråla av ljus, och lika sakta reste hon sig i en enastående värdighet.

Allt medan jag började återfå egen initiativkraft och vilja.