Lyckliga människor har aldrig stört mig. Jag är själv förjävla lycklig just nu. Däremot stör jag mig på fejk-lyckliga människor. Jag är nämligen rätt säker på att det är just precis vad det handlar om. En fejkad känsla. Mina flöden i sociala medier översvämmas av matporr, kärnfamiljer som morgonmyser i samma säng (fotot givetvis taget med selfiepinne) och checkins på trendspots. Vi är alla ute, vi gör alla saker. Så varför skulle jag likea, skicka emojis som glatt hoppar upp och ner eller dela ditt inlägg på en glad kattunge som fastnat med tassen i sockervadd? För att jag själv vill ha likes? För att jag själv vill ha uppskattning för något som någon annan har publicerat och/eller lagt ner jobb på? Nej tack.

Då är det roligare att skriva provocerande statusuppdateringar om vår sugiga regering, eller hur mycket jag älskar den pinande nollgradiga vinden i november-Sthlm eller dela en länk till Trumps senaste tal och skriva "bravo Donald", bara för att se hur folk reagerar. En del blir verkligen provocerade, de flesta roade och somliga vansinniga. DET är vad sociala medier handlar om för mig- att skapa opinion och debatt. Att få igång en diskussion om något man annars väljer att inte prata om därför att folk blir just det- provocerade.

Människor som är lyckliga på riktigt tenderar att inte överrösa nätet med pratande hamstrar eller cheeseburgare följt av hashtagen #porrförgommen
Nej, jag vill hellre att folk sätter morgonkaffet i halsen, missar avtagsvägen eller säger "men vad i helvete.." högt vid kaffemaskinen på jobbet.

Jag har varit lite för mainstream nu ett tag. Det är dags att skapa debatt igen.

I fear no man. Möjligen vissa kvinnor.