Var kväll står jag framför badrumsspegeln och försöker borsta bort den unkna smaken i min mun. Det är samma naiva projicering jag gör, tandborsten är kvällens nåd och morgondagens hopp.

Var kväll besegrar jag sängens kyla, jag nallar lite av min egna kroppsvärme.

Kanske ikväll får jag del av överskottsvärme...

Kanske ikväll känns täcket som kärlek som omfamnar min kropp...

Kanske ikväll blir kudden den trygghet som håller om mig...

Var kväll försöker jag parera tankarna så att den sista blir positiv.

Var kväll för jag ihop mina händer. I den ena handen håller jag hoppet, i den andra försöker jag släppa min förtvivlan lös.

Kanske jag borde göra tvärtom...