Jag är poet.
Känns som ett ganska udda epitet,
men jag är en poet.
Eller kanske, ni vet,
en scenpersonlighet...

och jag ska läsa en dikt.

Om det är min plikt
eller en bikt om min inre konflikt
får vi se på sikt
men idag känns det viktigt.
Jag är tvungen
nu när man på riktigt
bygger murar i Ungern.

För mina murar rämnar,
lämnar
mig hudlös inför hungern,
för flykten, för krisen,
för den politiska isen
och de upprepade bevisen

på att något slagit fel.

Och jag vet att jag tagit del
i läget
när jag så enträget
sett
bort från allt som skett
i min rädsla att trampa snett.
Hellre än att trampa i klaveret
och trampa på dom som trampar vatten,
som sjunker i natten,
studsar jag som en macka
över flacka vågor.

En kastad räkmacka
över helvetets lågor
studsar jag stöt för stöt,
blir knappt ens blöt
när alla mina farhågor
ger mig momentum

nog för ett andrum.

Jag hoppas
att mina hopp inte stoppas
så att jag sjunker som en sten.
Är alltför klen
för att stå på egna ben
genom de krav
det innebär att titta på ett hav

och bara se en massgrav.

Jag stänger av
som om den inte fanns –
en slav
inför min egen ignorans
för hur möter man nöden,
kriget och döden
för att sedan återgå till livet?

Jag kan inte ta klivet
från sönderslagna öden
för att sedan uppgivet
välja vilket av bröden
jag ska köpa på ICA.

Ska vi snacka asylpolitik

över en fika?

Vi kan begå lik-aritmetik –
gå all in
och lika
pragmatiskt som Stalin
kalla folkmord för statistik…

En lektion i krigs-matematik:
låt oss subtrahera, subtrahera, subtrahera –

tänker jag ändå inte agera?

Sitta ner och acceptera
dragna gränser
gentemot existenser
likadana som jag
men som tvingas starta sin dag

till bombnedslag?

Jag är ganska liten.
Trött, ganska sliten,
utnött
i min medmänsklighet,
oviss om min egen kapacitet

men jag vet med säkerhet
att det svenska samhället
inte är i störst behov av en paus från kaos
för tillfället.

Så istället
för att snacka
skit om nån respit –
istället
för att backa
in i en moralisk svacka
och vara den som ser på
när jag ser någon slå,
istället
för att backa när jag hör nån knacka
vill jag säga “välkommen in,
jag har bara en räkmacka

men du kan få halva min.”