Vid sitt fönster, sitter hon ofta.
Ovanför oss.
Vi är det irrande myllret,
nedanför.
Som myror, små små myror.
Vi ser henne där uppe
men hon ser nog inte oss.
Hon ser nog bara hennes minnen, kan tro.
Genom sitt fönstret minns hon.
Ser hon en vild himmel, så minns hon en annan vild himmel,
och under den en annan tid.

Som vi inte vet om.

Vi, hennes små myror här nere som blickar upp mot henne när vi irrar förbi.
Obetydliga i hennes ögon.
För nuet är stillestånd.
Det är över.
Allt hon behöver har varit.
Och när regnet piskar mot hennes fönster ser det ut som om hon gråter.
Men det gör hon nog inte.
Då minns hon nog bara ett annat regn i en annan tid.
Som vi inte vet något om,
fast vi kanske borde det.

En dag tar jag hissen upp.
Och knackar på.
Om jag törs.