... din uppmärksamhet
och oväntade egna inbjudan
till mitt privata revir får ...

... noterar jag
stilla tysta inom mig
spåren av alla
de stackars krossade hjärtan
du genom åren
redan hunnit lämna efter dig ...

Känner en 
inte helt osignifikant
tacksamhet 
gro, växa och slå rot
i ett och annat
skrymsle och vrå inom mig
när jag hör mig själv
helt spontant och självklart
klart och tydligt verbalt
tacka nej till dig ...

... utan den minsta 
lilla tillstymelse till 
någon känsla av sorg inom mig ...