Min mormor brukade alltid säga när jag var barn "ser du grannens get!? Nu har den rymt igen." De första två hundra gångerna kollade jag alltid efter geten utan att någonsin se den trots mormors försäkran att den fanns där!

När jag blev lite äldre himlade jag med ögonen när mormor påstod att grannens get hade rymt - igen. Men i smyg, när ingen såg, kikade jag ut genom fönstret. Kanske kunde jag få en hastig blick på det mystiska. Geten som kanske, kanske finns. Som kanske, kanske syns om man bara tror på det tillräckligt hårt.