Jag läser av Lars Norén: ”Jag är det som världen passerar genom vid just det ögonblicket när jag blir medveten om det”.

Det är vackert formulerat och vid läsningen erfor jag en lätt, mycket lätt svindel. Som den gången när jag som väldigt svulten tog en bit choklad. Det var mörk choklad med sjuttiofem procent kakao. Strax efter att jag svalt en bra bit av chokladen erfor jag en rusartad känsla, en mild eufori.

De båda olika erfarenheterna med dess likheter fick mej att var för sig under ett ögonblick förlora det vanliga sammanhållna tillståndet av sinnen och erfarenheter där fanns en slags öppenhet som kändes riskabel

inte att äga för att ha som tillstånd

men scizoartad händelse vidgad som ögonblick beredd att vilja våga och ingen separation behöver vara för evigt allt kommer åter till platsen för berättandet

kropp och sinnen som härbärge med rum att hyra bortom gräver jag i minnets skattkammare finner mest sorg saknad brist inbolstrat i sött beröm

är belöning sockrat vadd klibbar vid pannloberna som viker sig inåt självt krampar och skriker som ett hungrigt barn med hud som torkat kropp som ett främmande vad fyller minnet med bitter stillsam glömska

- extas njutning herrelösa hundar i formation sliter allt begär i bitar

Roger Karlsson