Barndom är något vi alla tagit oss igenom, kan vara idyllisk men oftast mest ett sken om. Soliga semestrar, lek & bus. Kanske till och med ett idylliskt litet hus. Grön trädgård och gungor som svajar i vinden. Godnatt saga och pussar på kinden. Familjemiddagar i kärlekens tecken, massor med julklappar ur säcken. Mest som en dröm, en förhoppning, en yta. Sanningen bakom ridån är om inget man vill skryta.
Att vakna upp i ren skräck, en mardröm som aldrig går väck. Bli slagen, flera gånger om dagen. Nedsparkad från trappen, utkastat i snö, fastfrusen naken och tro att man ska dö. Bestraffad, inlåst utan mat i dagar, ändå var man aldrig den som klagar. Blåmärken från topp till tå, skylla på sig själv och tro att de e så man ska må. Ack bara barndoms år, och tiden den går. Flytta från ort till ort, skaffa nya vänner i varje port. Lika snabbt som dom kom, försvann dom som en solnedgång.
Likaså alla hemska minnen, förträngda, bortblåsa, bortglömda i alla sinnen. Allt känns som en mardröm, bara en mardröm som inte hänt, går inte att ta på och vinden har vänt. Är allt en illusion eller på riktigt? Kanske inte spelar roll, att jag är här är viktigt.