Lämnad till att slåss mot mig själv,
mot en inre kanyl laddad med dig
med dåtid av varje gång jag väntar på...
Jag kysste, som hög på dårhus
vi sprang dit år gick
där jag blev din suck och bortvända blick
där jag väntade på att du skulle vänta på mig

Du sprang bort från en sista godnattpuss
fann en annan säng när jag satt vaken
Från min hörna med nåt gäggigt i mitt hjärta,
och blickade mot en dörr som slutat öppnas
du kom inte hem,
där jag väntade med mitt hjärta i ögonen
där jag blev ensam

Ibland blir du den det borde varit
ibland den jag aldrig haft
och ibland - när jag vill,
eller önskar att brytas sönder -
bryta ihop i gråt...
vet inte riktigt om jag orkar vänta mer nu

Ett hjärta väntar bortom önskningar och gråt
dom som blöder är modigare än jag
Jag vet inte riktigt -
inte riktigt om jag orkar nu
eller orkar mer
Det är så ensamt utan...
att vara slukad av tomheten i sängen

För ett väntande hjärta är tungt
för tungt för att bära till sin grav,
speciellt ett bekymrat - som jag
Från ett hörn där jag inte kunde sluta vänta dig hem
bara sörja det - kom igen och gråt
så sjukligt ensam igen

Jag vet inte vem som sprang mest
men vem som blev själv,
Färgade håret svart igen
vem som torkade ut
vem som inte riktigt orkar vänta dig hem
vem som fick en kyss och år som gick

Ensamheten av att vara vilse i en skog inuti
vilse när människor pratar
vilse vid ett spritskåp
vilse på extra kalla golv
där jag klätt mig gnälligt,
och försökt klä av mig dig

För i ett slagsmål mot min väg,
där drömmar strött sig i dimma
där drömmar spritt sig för vinden
får jag nödslakta min väntan
men som en myrling gråter den än
från andra sidan drömgraven
väntar den på dig än