Det var en fattigdom som kändes i
magen och i skinnet.
En fattigdom som bara var brist –
på allt. Kärlek - förmågan
till kärlek var jävligt nedsatt.
Likaså förmågan att ge beröm och att stötta
var utarmad .
Brist, brist och mera brist.

Barndomens fattigdom syntes i
andra människors ögon. De tittade liksom
under lugg eller med höjda ögonbryn.
I det första med putande underläpp –
lite strängt. I det andra med halvöppen mun –
avståndstagande.

Värst av allt för det fattiga barnet
var de goda människorna.
Dem vill barnet som vuxen
sprätta upp magen på.
Deras godhet skulle bli till en
politiska tvångströja och falskt medvetande.

Några gånger fick barnet agera som de goda människornas
dresserade apa på bättre kalas och spela piano.
Det glömmer barnet som vuxen aldrig.
Barnet skulle bli eller göras till någon som också skulle
behöva - andra fattiga människor – för att kunna känna
att det levde. Men de goda misslyckades.

Barnet som vuxen lever av att hata de goda människorna
men ler oavbrutet. Fattigdom gör inget gott –
det gör bara ont.

Det finns inget bra med fattigdom – bara brist.
Brist, brist och mera brist.

Roger Karlsson