Under 1600-talets häxprocesser i Sverige (se t.ex. doktorsavhandling av Ankarloo, 1971) så anfördes och fabricerades små triviala uppgifter och summan/helheten av dessa enligt oss irrelevanta uppgifter ansågs ha sakligt värde, dvs. bevisa att någon hade åkt på kvast till Blåkulla och festat med djävulen och var en häxa. Ofta anfördes vittnesuppgifter från barn som kunde vara påverkade av inblandade vuxna.

I mer modern tappning används additionsprincipen flitigt i socialtjänstens barnavårdsutredningar och i vårdnads-, boende och umgängesutredningar (när föräldrar kivas kring barnen). Till och med i polisens förundersökningar och i personalutredningar kan den förekomma i form av att samla och anföra icke-relevanta uppgifter.

Inom struntprat, skvaller och ryktesspridning är principen välkänd och uppgifterna som används har ofta en negativ, vag och mångtydig karaktär. Finns inget eller föga uppgifter i sak, så används ofta extremt subjektiv metodik av typen att fabricera evidens genom att "tycka-tro-känna-uppleva-få intryck". Fördelen med sådan metodik är att den är outtömlig på uppgifter och vad som helst kan användas. Rösten kan även höjas för att stärka effekten.