Han säger inte ett knyst
han är hela tiden tyst
han vill inte avslöja något
men han vet inte om
att hon som sitter mittemot
ser mycket mer än vad han tror.

Dagarna dem går en efter en
han är fortfarande tyst som en mus
hon själv vill bara säga några ord
men vet inte hur hon ska bryta tystnaden.

Det gnager i hennes hjärta mer och mer
hon andas knappt i rummet
hon försöker att stråla ut signaler
men han verkar inte förstå vad som händer.
Han är en egoistisk jävel
hennes hjärna är arg på honom
fast hennes hjärta älskar honom mer.

Ska hon ta och packa väskan och gå
eller ska hon ännu en gång stanna kvar
i denna tystnaden, kallar han detta kärlek
hon och han bråkar hela tiden,
han älskar en annan men finns bara där för henne
som en fyllegubbe, för att han är van vid det.

Hjärtat slår hårt, pulsen stiger enormt
händerna de darrar, hon kan inte andas
hon packar väskan
säger till honom att hon älskar honom
men på detta sättet funkar det inte mer
vi tar oss aldrig vidare
med otrohet som han ger
säger hon och stänger dörren efter sig.

Hon sitter där på tågstationen
det är minus grader ute
tårarna de rinner ner från kinden
men innan de har hunnit halv vägs
har de redan frusit till is
lika så är det för hennes hjärta
som han krossade om och om igen.

Hon kommer hem i mörkret
hon orkar inte göra någonting
tårarna kommer en efter en
de nuddar de vita kunden hon har lagt sig på.
Hon blundar och vill inte vakna igen
hennes ork är borta
löst att leva har försvunnit
det är bättre om hon inte finns, tänker hon
hon kramar kudden hårt
hon spänner sig från topp till tå
hon säger förväll till alla, tyst för sig själv
hon känner sig yr och illamående.

Hon känner ett tungt tryck mot bröstet
droppar av svett bara rinner ner
efter ett tag lugnar det sig
hon somnar in
med tomma tablettaskar i handen.

Arnela Arre Kurbegovic (2016 - 02 - 17)