Patienten kom in med polis. Hon var invirad i en gul filt. De hade tagit med henne efter en timmas förhandling på hotellets 20:e våning. Under filten var hon halvnaken och blodig. De sydde ihop henne med 98 stygn med hjälp av den maximala dosen bedövningsmedel.

Hon blev intagen på vårdintyg – inlåst. Den unga kvinnan tedde sig vid ankomsten som avslappnad och lätt uppåt. Hon skämtade stillsamt och log. Detta var inte första gången hon skar sig själv. Både kroppens framsida och armarna var täckta av vita upphöjda streck - tecken - ett lidandets kalligrafi.

Efter ett par dagar kom familjen med mamma, pappa och två bröder på besök. De hade med sig kaffebröd åt personalen. De pratade med skötare och syrror som vore de gamla vänner. De socialiserade några av de andra patienterna, som de av allt att döma var bekanta med, och gav dem goda råd om allt möjligt.

Den unga kvinnan låg i sin säng omgiven av ett blommoln, en tung doft av medicin, antiseptika och nektar. En journalanteckning, som sedan raderades, beskrev ett tydligt ställningstagande; lås in familjen och släpp ut patienten.

Roger Karlsson