osynlig rör jag mig i ditt kvarter
jag har åkt stadsbuss såhär
naken
förut
försiktigt flyttat mig för barnvagnar, tryckt på stoppknapp med genomskinliga pekfingrar och barfota rört mig över grus och portföljer
jag väntar till sist när alla går av
kliver mjukt över refug och sten
andas samma luft som jag andats här förut
jag har suttit på bänkarna vid din ändhållplats
varma överarmar och flygigt hår med din doft mellan brösten
jag har lämnat din gata med näsan mot rutan
blickat mot böckerna i snurrande bokhylla
glimtat din kalufs i hallen
och din portkod är densamma
siffror i trög fyrkant
dörren öppnas med ett klick och barndomens trappuppgång smeker mig med sin svala doft
jag fryser inte längre
är osynlig vid ditt brevinkast
håller andan när dörren går upp med ett klick

det är stilla hos dig
mjukt i luften över plastigt golv och mina fotsulor som inte hörs
jag sveper med ekorrögon
bestämda
över vardagsrummet
över soffor och gammalt hångel
över damm som dansar i dagsljus
över skrivbordet som inte finns kvar
det är ingen där
ingen möter min blick i hallspegeln men det susar i rören och jag förstår att du är hemma

jag låser ytterdörren med ett knäpp
lyssnar efter ljud
rör vid dina sneakers med stortån
det är ingen i ditt kök
i mina minnens rum
det enda rum vi inte hann besudla
och bland ölburkar, en uppbruten baginbox och flottiga glas känner jag kontuerna av dig
jag är i ditt land
återvunnen
återvänt utan fredliga avsikter
steg i gruset på gården
ett barn som skriker och jag som smyger handen runt en köksknivs kalla skaft

längs med väggen drar jag den
lyssnar tyst vid badrumsdörren
minns min rygg mot golvet, dina axlar mot min panna
duschslangens dans för ingen alls och en kondom jag gömde under badkaret

du är i ditt rum
i det som var ditt rum
i det som blev någon annans
i det rum där vi en morgon stirrade på varandra utan ett ljud
och jag minns hur jag hatade dig då
hur jag hatade min litenhet i din famn
hur du stängde din dörr
lämnade mig på hallgolvet
ensam

och jag öppnar sakta
gömmer kniv bakom min rygg
i ett sista försök att tysta mina minnen
att slippa se ditt ansiktes linjer
din gestalt
din kropp

och du sover på mage med fötterna utanför sängen
sängen som fått ben och bär dig i sitt sköte
du sover tungt med ansiktet mot fönstret
trots eftermiddag och ljud
dagsljus och gårdsrop
och jag smeker din rygg med osynliga fingrar
räknar dina revbens konturer
följer skulderbladens linjer
din nacke
kota för kota

din rygg

sätter kniven i mitten
så djupt den nu går
spänner osynliga muskler
tar i för alla dagar jag levt utan dig
känner din smärta i mig
hör dina skrik i min bröstkorg
vänder ditt ansikte mot mig
möter din glasklara blick
två svarta hål in i allt jag älskade
ser hur du ser förbi mig
hur du krampar och inte förstår
hur jag släpper om kallt stålskaft
lämnar rummet
lämnar hallen
låser upp
möter sval trappuppgång och de sexton stegen ner
klicket i porten
barfotatramp över asfalten till bussen

och så hur jag långsamt tinar
får färg när motorn startar
andas ut i dragspelsgången
syns
får liv

och vid nästa hållplats
reser jag mig
ger min plats till en äldre herre
möter hans blick en kort sekund
och ler