Minns du den gången då jag bad dig att inte dricka mer? Du skrattade och sa att så farligt var det inte. Ditt svar gjorde mer ont än vad jag hade upplevt natten innan. Ditt svar fick mig att känna mig obetydlig. Att det var fel på mig.

Minns du de gångerna du glömde dina flaskor i mitt rum? Jag tolkade det som att du bad mig om hjälp. Jag kände mig så misslyckad när jag inte förmådde hjälpa dig.

Minns du den gången du gick hem längs landsvägen, bakfull, sliten och med skrapsår på kroppen. Jag körde runt för att leta efter dig eftersom ingen visste var du var. Jag kände sådan lättnad över att du var vid liv, samtidigt som ångesten sköljde över min kropp av att se dig.

Jag vet att du inte minns din dimmiga blick. Du minns inte hur du var oförmögen att gå, att tala. Du minns inte dina rörelser i slowmotion.

Men det gör jag.