Jag hörde måsarnas skri idag

första gången i år

vagt och vackert

som en silkig sjal genom solstrimmorna och den smältande vintern

till allt det trasiga inom mig,

som jag vill spilla ut

i pölarna och den leriga jorden

vill jag andas

och påminnas om

att även om det bor trasighet i mig

om mitt inre rinner över

så kan jorden bära allt

och stå kvar

Vid smaken av ångest i mina tårar,

ljuden av svek som porlar ned i brunnarna

från våra fötter,

från spår vi rivit i varandras vägar

kors och tvärs

som molnen och regnen

och hela haven stormar

Jag hörde måsarnas skri idag

för första gången i år

som en smekning

ett fragment av välbehag

att någonting

inom mig

består,

blir buret

är helt

även om periferin brister i tusen bitar

Om allt jag minns här

så är vårens första skri,

kan havsdoften

snart svalka mig 

och orden som träffat som spetsar i mig

får slipas mjuka mot hällen

tills huden blir till salt

och värme 

du älskade skriande vårhimmel

vila runt all min brustenhet

runt min värk

så att jorden kan ta emot och bära,

låta det trasiga rinna ut och av från mig.

13/3-16 Sofie Jansson