Det var en vanlig dag i skolan. Jag kom dit. Det var två killar som alltid höll på. När jag gick in i klassrummet så fick jag sena blickar och de skrattade åt mig. Jag kände mig ledsen, arg, rädd och fundersam. Jag tänkte: varför kollar de snett – har jag gjort något? Kan de inte bara sluta?

De killarna var rasistiska. De sade att vi muslimer förstör hela Sverige, att alla muslimer var terrorister. De sade det alltid till mig, men inte till några andra muslimer. De höll på hela tiden, de kunde aldrig sluta med mig. Antingen fysiskt eller psykiskt. 

Jag satt alltid ensam. Det var så på varje rast. Då satt jag inne i bibloteket. I början fick jag lite hopp där och tänkte: kanske kommer någon fram? Och sen efter ett tag förstod jag att ingen skulle komma fram. Så jag gav upp och tänkte i helt andra banor.

När jag kom dit på morgonen satt jag ensam utanför klassrummet. Sen kom alla klasskamraterna. Tjejerna kastade blickar och skrattade åt mig. De sade att jag går som en hora och att jag var kär i en kille i min klass och att vi höll på utanför. De sade att vi hade sex utanför skolan. Jag fattade aldrig anledningen till varför de höll på. Jag tänkte alltid att det var mitt fel. Jag hade mycket skuldkänslor och kände mig deppig. Jag var så arg på dem. 

På lektionerna kastade de saker. De kastade skräp från pennvässaren och sudd och sådant på mig. De brukade kasta tjocka ordböcker på mig. Det var inte trevligt att få en sådan på sig. De höll på framför alla och det var pinsamt och lärarna bara stod där. De gjorde ingenting. När jag sitter och jobbar och är väldigt koncentrerad, så brukade de skrämma mig så jag hoppade till och alla skrattade åt mig. Jag kände mig förtvivlad och som om jag skulle börja gråta. Och nedstämd och chockad. Jag tänkte inte så mycket då. 

Sen så var det de gamla vanliga – att de retade mig. 

Copyright: Arnela Kurbegovic

(2016 - 03 - 26)