Vid sidan om den lilla förskolan ligger en kyrkogård. Det enda som skiljer dem åt är en tunn stenmur, slingrandes längs åkern och säkert lika gammal som bygden själv. Just idag är en sådan dag då man skulle kunna försäkra sig om att den sanna och barmhärtige i vilket fall som helst lyser med alla sina strålkastare över de gravar som blommar och blommas av omtanke och kärlek och saknad, men också över dem som för tillfället tas om hand av kyrkonämnden.

Här ligger sjökapten Per Nilsson med hustrun Jenny, en fröken Elsa utan efternamn och Karl-Otto Anderssons familjegrav. 1800-talsstenen med snirklande bokstäver för minnet tillbaka till socknar och söndagsbön och hembränt, till längtan efter bröd och Amerika och till allt som är småländskt men som vattnats ur. Jag är ett urgröpt skal av smålandsflickan som dog 1921 på torpet i Ilinge, trots att vi vandrat på samma grusvägar genom landskapsidyllen i tiden för sommarmorgnar som regnig sensommarångest. Vi har prydligt lagt violer och förgätmigej under midsommarnattsdrömmen, köpt lättsmält gräddglass på det kvarstående sekelskiftsfiket vid hamnen i Bergkvara. Lagt ett hjärta i någons hand och fått det krossat. Jag är här men hon är borta, skärvorna av ett liv har försvunnit i jorden. Hon existerar nu enbart i min fantasi.

Solen lyser lika mycket på andra sidan. Det som i mina barnögon var så exotiskt, så stort, har runnit ut som stoft och relikerna av det förskönade minnet bygger en lekpark som ekar tom. Här föddes livet och det som är det. När ljuset slocknat och alla har gått hem, kommer jag fortfarande att drömma?

Vid sidan om liv ligger död. Allt vi tänkte och allt vi gjorde och allt vi var är borta. Jag är här, och visst drömmer jag också.