Det är hopplöst, det finns ingen mening med att jag försöker tänka när jag ligger där i skol korridoren och blöder näsblod.

Allt hände snabbt, vad var det som hände egentligen?

Det var någon som knuffade mig så jag slog i näsan i väggen och ramlade.

Det är inte svårt att gissa vem det var man vet ju alltid vilka det är som håller på och mobbar än.

Jag höjer sakta huvudet samtidigt som jag känner mig stel, jag kollar åt alla håll för att se om inte det finns någon runtomkring mig, som kan hjälpa mig men vem är det jag försöker att lura? Naturligtvis finns ingen där, inte en enda själ.

Jag ligger kvar, har ingen ork att ta mig upp fast jag vet att jag inte kan ligga där i all evighet så jag tar mig ändå upp och går mot toaletterna.

Har en bit från skolan hem och man vill ju inte gråta i spårvagnen eller i mitten av skolan så jag går mot toaletterna, där jag kan gömma mig - där jag kan gråta i smyg.

Jag låser dörren efter mig, det är här jag har gömt mig under alla dessa skolår, i toaletten. Hjärtat gör ont och jag vet inte hur jag ska hantera känslorna som attackerar mig, vet inte hur jag ska kontrollera denna ångest som sprider sig i blodådrorna, tankarna som attackerar hjärnan och säger att jag ingenting är värd.

Jag mår illa, vill spy men det går inte.

Tårarna rinner och jag känner pulsen stiga, 

jag försöker lugna ner mig men hjärnan och hjärtat lyssnar inte.

Copyright: Arnela Arre Kurbegovic (2016 - 03 - 28)