Förr eller senare hemsöks vi alla
av detta osynliga värsta av monster
som smyger sig på en och tar en försåtligt
så omänskligt lömskt, som en bläckfisk
som snor sina slemmiga armar omkring en
och stryper en långsamt för att dricka upp allt ditt blod
så att inte en droppe blir kvar
och din själ blir så tom och så utbränd
som om den ej någonsin funnits.
Så kommer med åren det monstret och tar dig
vars namn bara är vanlig trötthet.
En dag orkar du inte längre med allt vad du vill,
och en annan dag börjar du längta till sängen.
En dag sitter du litet längre på avträdet
bara för att sitta kvar,
och en dag börjar du bli beroende
av vad som helst som blott håller dig uppe.
En dag kan du ej längre räta på ryggen,
och din energi blir så småningom ansatt
av oro och ångest inför vad du ej orkar med.
Det är trötthetens smygande död som har börjat belägra dig,
och det finns ej någon väg eller räddning tillbaka.
Det är bara att acceptera det oifrånkomliga
att ditt liv bara är som havets våg,
som begynner från ingenstans
för att i fåfänga rasa så länge den lever
för att sedan brytas, försvinna och krossas mot stranden
och sluta i bubblor av ingenting.