Så många splittrade känslor ...
... som samlar sig
och blir till någonting
som liknar en helhet
av lite mer trevlig karaktär
när jag tänker på dig
som är ämnad för mig
och som får mig att fyllas
av den där
ogripbart växande känslan
av hur underbart det är
att få bli och vara så där
alldeles ohjälpligt kär ...
Men samtidigt
ökar känslan av sårbarhet
i såväl styrka som intensitet
inför den för oss alla okända framtid
om vilken vi ingenting vet ...
Det enda jag vet
med allra största säkerhet
är att när det känns så här
vågar jag inte låta bli
att tacka ja, till dig
och välkomna dig i mitt liv ...
Du har fattats mig
så innerligt lång tid
och allt jag nu vill
är att tillsammans med dig
få börja leva resten av vårt liv
i allra ljuvaste
förälskelse, passion och sinnesfrid ...