Kroppen söker en summering.
Den vill ha det där som den förlorat förevigat i fysisk form. Ett bevis på att ödslad tid och kärlek inte bara blev en katt som dränktes i en brunn. Den vill markera att det finns ett minne här med en fysisk manifestation. Ett testamente till någonting som kunde ha varit. En dröm för en dag i en annan tidslinje.

En kvinna kan föda ett barn i den tanken, tror att det för dem är enklare att åsidosätta eller kanske snarare översätta den kärleken. Den som skulle ha riktats till en annan. Till en man, i detta fall. Men nu till barnet som tar dennes plats. Jag vet inte om en karl kan göra detta på ett konkret sätt. I namn kanske, kan män genomföra detta.
Kanske var det därför som din far envisades med att döpa dig efter en av sina förlorade kärlekar. Så han kunde ge all den kärlek han skulle ha gett till den kvinnan till dig.
All kärlek han inte kunde ge din mor. För visst söker kroppen summering, men den söker även en kontinuitet. En fortplantning.