Tänker på det som Anna sa:
”de är väl klart, pojken är deprimerad”
Och att det kan betyda så mycket.
Även fast orden sades för tolvhundra somrar sen,
Ekar orden lika klara idag.
Talar om vattendelande ögonblick.
Tillfällen då kroppen som blev kluven.
Stunder när det viktiga sätts på prov,
Fast en vet bara det i efterhand.

Vi lämnade Annas bil, gick genom stan med silverlist.
Det bodde en vänlighet i dem,
En jag fortfarande minns.
Och alla skrev den sommaren om
Det som gått förlorat.
Anna berättade om irrblossen hon sett.
Hanna om sina cyklar.
Matilda, om att vara en last och oreda.
Själv vara jag bara ett motiv,
Ett med svag beröring.

Det ska sägas att det var för tolvhundra somrar sen.
Så var alla är idag, är deras ensak. En lever och livet
Har en tendens att överleva kretsarna en rör sig i.
Men kvar står det i mitt minne
Det som Anna sa:
”de är väl klart, pojken är deprimerad”
Är nog idag så mycket mer,
Och ändå inte.

Ord kan betyda så mycket,
Eller ingenting.