Jag trodde att det var slut.

Med att vara ensam,
liten och rädd i världen.

Med tanke på min barndom.

Men nu står jag här,
märkligt nog återigen.

Ensam, liten och rädd.

I en mycket kall värld.

Och ingenstans.

Finner jag någon värme och trygghet.

Bara endast hos mig själv.

När jag sitter,
i mitt barndoms kalla parkeringshus av betong.